Låt bli min son!

Min son är världens sötaste. Charmig som få. Energisk som få. Skulle han vara äldre än 1,5 år... kanske närmre skolåldern hade han haft alla former av bokstavskombinationer. Men han är 22 månader och håller på att upptäcka livet med en massa energi, vilja och kraft. Han tycker att livet är ett äventyr och vill inte missa något. Men shit vad mycket skit han och vi får ta. En kompis har föreslagit att vi ska ta med honom till en kiropraktor för att de tydligen ska kunna trycka på något som gör att han lugnar ner sig. WTF?! Andra i vår närhet har antytt att han är lite väl energisk och kanske inte mår bra. WTF?! LÅT HONOM VARA! Vi älskar honom för den han är, oavsett om han har någon bokstavskombination eller ej. Han är som han är. Det är hans personlighet. Kan ni inte acceptera honom för den han är så håll er ifrån oss!

Och ja, jag fick ett skal till min iPhone.

Det där med julklappar

Egentligen önskar jag mig bara en sak från min man. Ni som följer min blogg skulle nog kunna gissa vad. Men jag vet att det inte är det jag kommer att få i julklapp (och inte i någon annan klapp heller för den delen). Tror faktiskt jag vet vad som ligger i det lilla röda paketet han slagit in. Det börjar med iPhone och slutar med skal. Så, det är upp till bevis nu om jag gissat rätt. Uppdaterar er längre fram. Om någon är intresserad förstås!

Mer spontanitet, tack!

I fredags sprang jag på en av grannarna på väg till jobbet. På lördag kom de och deras fina barn hem till oss på middag. Den middagen hade troligtvis inte blivit av om vi inte sprungit på varandra på fredagen. Kvällen blev otroligt mysig och BARNANPASSAD. Det sistnämnda - I LOVE!

Fick ett sms ikväll av en fin vän som frågade om vi ville komma hem på kvällsmat till dem imorgon kväll. OCH! Det är barnanpassat. Så trevligt!

Behövs verkligen spontanitet, barnvänlig sådan, i en annars så grå och regnig vardag.

Jag, en paradox?

• Jag skriver om mig och mina tankar i en blogg.
• Jag har en stort socialt nätverk.

MEN paradoxalt till det så har jag sååå svårt att öppna upp mig och visa min sårbarhet inför andra. Misstänker att det är därför jag har så många "ytliga" bekantskaper istället för några som är riktigt nära. Jobbigt när man faktiskt behöver öppna upp sig och inte riktigt vet till vem...

Vardagslyx

Vi har inrett ett av sovrummen till ett gym. Känns så lyxigt att kunna träna. Det är liksom inget jag tar för givet längre. Men med en spinningcykel, viktstänger och en TRX så kan man komma långt.

Hade dock gärna inrett det rummet med något helt annat. Men jag får göra det i mitt nästa liv.

En liten knuta under armen

Hittade en liten knuta under sonens överarm idag. Är det något vi borde kolla upp? Någon som har erfarenhet från knutor?!

Läskigt!

Mejlade min bank i torsdags på grund av att mina köp som jag ville göra med mitt VISA-kort inte gick igenom, trots att jag hade pengar på kontot. Fick följande svar:

Tack för ditt meddelande! Jag försökte ringa dig men fick inget svar. Ditt kort har blivit spärrat eftersom det har blivit använt i en kortterminal som troligtvis har varit skimmad. Spärren görs som en säkerhetsåtgärd för att ingen ska kunna ta ut pengar från ditt kort.

Shit vad bra. TÄNK liksom. Jobbigt, jobbigt.

Det här med att behålla fokus

Jag är grymt fokuserad nu. Jag ska inte slösa tid på att ha negativ energi i mitt liv. Bort med det! Jag har kommit igång med träningen igen och den gör att jag känner mig stark både fysiskt som mentalt. Min vackre make och jag har haft "egentid" i helgen och även om vi inte sovit så mycket då festen vi var på var alldeles för trevlig för att lämna, så gav det energi. Vi har lagat minimalt med mat i helgen och bara njutit av tillvaron. Det är så viktigt! Och att se på sina barn och ge dem full uppmärksamhet. Inga störningmoment som mobil, dator, TV, radio eller något annat. Att vara i nuet och njuta, det ger mig fokus på det som är viktigt.

Hur gör ni för att behålla fokus?

Tiden är så dyrbar

Snart har jag varit arbetande 2-barnsmor i två månader. Det funkar riktigt bra. Absolut över förväntan. Jag känner att jag har en bra balans mellan barnen och jobbet. MEN det är typ allt jag hinner och orkar med. Dagarna är ju så korta nu också när det blir mörkt kl 16. Vill shoppa, men hinner inte. Vill fixa i hemmet, men jag orkar inte. Vill prata med min syster, men lyckas inte få till det. Vill prata med mina fina vänner, men får ingen tid över. Vill, vill, vill. Men förhoppningsvis kommer våren innan vi alla hinner blinka och då brukar, i alla fall för mig, orken komma tillbaka när ljuset förlänger dagen. Tills dess tror jag bestämt att jag går i ide och accepterar att jag inte orkar eller hinner.

Och tack snälla för att ni välkomnade mig tillbaka. Men det var lite väl många som glömt att lämna ett spår. Har ibland upp mot 200 unika besökare, men bara ett fåtal avtryck. Så skärpning, tack!

P.S. I´m back! D.S.

Jo, det är sant. Jag är tillbaka. Stängde aldrig bloggen, tog bara en välbehövlig paus. Av olika men MÅNGA anledningar. Förra veckan tog jag beslutet att stänga ner mitt konto på Facebook. Jag måste eliminera saker i mitt liv som stjäl min energi. Jag behöver energin till så mycket annat, till exempel mina barn, min snygge man och jobbet. Ja, för nu har jag börjat jobba och börjat komma in i vardagslunken igen. Så. Mitt konto på Facebook är inte nerstängt men jag använder det inte. Står mest och samlar damm. Kanske tar jag upp det igen, kanske stänger jag det helt.

Jag har fått en "fet smäll" och försöker sakta men säkert att återhämta mig. Därför plockar jag bort saker ur mitt liv, för att fokusera på det som är viktigt. Och en sak som ÄR viktig för mig, det är att skriva. För jag är den jag är och den jag är älskar att skriva och skrivandet gör att jag mår bra. MEN! Jag kommer helt klart garanterat att stänga bloggen om ni inte börjar lägga in kommentarer. Det kallas för att ge och ta. Man kan liksom inte bara ta. Ger ni mig inte energi i form av kommentarer så kommer denna bloggens existens att upphöra. Punkt slut. Så. Välkommen tillbaka till mig och jag är den jag är!

Stänger bloggen för obehöriga

Kära läsare,

Jag uppskattar att jag har trogna följare och jag uppskattar de kommentarer som kommer in. Men av olika anledningar så kommer jag nu att låsa bloggen för den allmänna publiken. Vill du fortfarande ha tillgång till mina tankar så lämna en kommentar med din mejladress. Du kan också kontakta mig via mejl eller på facebook om du inte vill lämna ut din adress för världen. Hör av dig så missar du inte mitt nästa inlägg om Män och preventivmedel!

Hej svejs och trevlig helg!

En ny blogg-serie... Om MÄN!

Läste om en kompis på Facebook som bara hade sovit två timmar härom natten. Hennes äldsta barn hade varit vaken till midnatt och den yngste hade vaknat kl två på natten och inte somnat om förrän den äldsta vaknat igen. Två timmars sömn! Jisses. När jag frågade var mannen höll hus så sa hon att det är hon som tar nätterna. Det var det som gjorde att jag valde att skriva om ett nytt ämne här i min blogg - MÄN! Och först ut blir:

Män och sömn
Kom ihåg att jag generaliserar. Jag vet att det jag skriver inte stämmer för allas män, men det verkar vara ett vanligt fenomen...

Så, vännen jag skrev om i början av dagens inlägg hade alltså sovit två timmar för att barnen höll henne vaken. Hennes man låg och sov, troligtvis ovetandes om den hopplösa situationen som mamman till hans barn, kvinnan i hans liv, hans älskade (ja, ni fattar) var utsatt för denna natt. Och ja, det var ju inte den enda natten hon hade eller kommer att ha det så.

Så till min man. Bara som ett exempel. Inget illa. Älskar min man. Vår överenskommelse här hemma är att jag tar nätterna. Av MÅNGA anledningar så är överenskommelsen så. Funkar bäst så hos oss. MEN! Han går upp på morgonen och tar barnen så att jag får ligga kvar. Detta tillämpas, självklart, bara på helgerna eftersom han ju jobbar mitt i veckan och även jag nu. När morgon är, kan jag ju lite själv bestämma. Har natten varit tuff, vilket den ju faktiskt varit under stora delar av det senaste 1,5 året, så kan morgon redan vara vid klockan 04:30. Jepp. MEN! Återigen. MÄN! Det är liksom inte många gånger jag stört hans Törnrosa-sömn. Det är inte många gånger som han stört den själv. Han sover på något underligt vis igenom mycket av stohejet på nätterna. Faktiskt. Hur gör han?! Vill bara inflika att han är duktig på att gå upp och göra välling när jag sparkat till honom hårt en sisådär tre gånger.

I morse var maken min riktigt stolt. Han hade ju faktiskt varit den som tagit sonens två uppvaknanden i natt. Efter att jag sparkat till honom två gånger två gånger vill säga...

Och jag vet hur många väninnor till som har det likadant. Och många har det av liknande anledningar som vi har det här hemma. Anledningarna må vara överenskomna, men rättvisa. Nä icke. I nöd och lust...

Nästa inlägg om i min serie om män kommer att handla om - Män och preventivmedel. Så håll till godo!

Starkare och bättre mor med åren

Många pratar om den stora choken när man får barn. Ja, visst var det en stor omställning. Vakennätter, amning, förändring av kroppen, inte ha samma tid för förhållandet och vänner, men främst inte ha samma tid och fokus på sig själv. Men jag tror att det gjorde mig gott. Insåg att jag inte behövde lägga mycket av det fokus jag la på mig själv innan jag blev mamma. Träning var inte lika viktigt längre för att hålla sig i form, det blev viktigt för att orka. Men att hitta tid för träning när vi fått vår första barn... ja, det var inte helt lätt. Sen fick vi ett barn till. Till en början var allt kaos, förutom allt kaos med sonens hälsa. Kaos ger kaos. Jag var tvungen att rehabilitera min kropp efter den fruktansvärda foglossning jag haft och hade efter graviditeten. Men i somras blev jag "friskskriven". Efter det har jag kunnat träna för min egen skull, även om jag gjorde det när jag skulle bli hel i kroppen igen. Träningen gör att jag kopplar bort allt det jobbiga och samlar energi.

Jag är inte inne i något två-barns-chock-tillstånd. Tycker att livet är ENKLARE med två barn än vad det var med ett. Visst kan det vara jobbigt i sina stunder, men generellt är det roligare och smidigare att ha två barn än ett. De har varandra - på gott och ont. Att dela med sig och bråka är en del av livets skola. Att kramas och leka tillsammans är en fantastisk möjlighet. Att se sina barn nöjda tillsammans är ett kvitto på allt slit man lagt ner. Jag känner mig starkare än någonsin i min roll som mor. Jag känner mig stark som kvinna. JAG ÄR STOLT över att jag klarat det senaste 1,5 året utan att bryta ihop oftare än jag gjort och att jag faktiskt känner mig som en bättre mor än när jag bara hade ett barn att fokusera på.

Känslosmässig berg-och-dalbana

Den senaste tiden har inneburit många "triggerpunkter" för mig. Saker som är känsliga för mig har gjorts sig oerhört påminda. Längtan efter en bebis till är, tyvärr, väldigt stark igen. Längtan efter att veta vad jag ska bli när jag blir stor gjorde sig påmind senast i morse. De andra längtorna är än mer personliga och dessvärre kan jag inte gå in på vilka dessa längtor är utan att hänga ut mig själv eller någon annan i min närhet.

Men på något märkligt vis hanterar jag det bra trots att jag har tröst-shoppat en del idag... Fick möjlighet att ventilera lite med en fin väninna ikväll. Vi hade resonerat på samma sätt kring en av triggerpunkterna och det var faktiskt skönt att få bekräftelse att fler än jag resonerar på liknande sätt. Skulle vara bra att ha en väninna att ventilera med lite oftare...

Får nog sluta att vara kryptisk nu och gå och lägga mig. Har lyckats få ännu en förkylning på alldeles för kort tid.


Ta hand om er där ute!

Reality check!

I lördags fick jag mig en rejäl reality check. Dagen gick i 120 och när jag äntligen kunde landa mot kvällningen så började jag ana ugglor i mossen. Hade sedan lunchtid känt av att något inte var som det skulle med partiet under mitt högra öga, men inte riktigt hunnit tänka på det eftersom vi skulle ha vänner över på middag. Men när vi ätit och alla barnen slocknat och vi vuxna satte oss när så kände jag det mer och mer. Inte förrän jag skulle tvätta av mig sminket insåg jag att något inte stämde. Jag kände inte vattnet mot min högra ansiktshalva. Ringde 1177 medan maken min kollade på nätet. Blev beordrad att genast åka till akuten. På vägen dit pratade jag med en väninna som jobbar som sjuksköterska på akuten, som berättade om olika "fall" hon varit med om där ansiktet domnar av. Skakade hela vägen till akuten men försökte så klart behålla lugnet. Vännen min berätta positiva saker för att hålla mig lugn.

På akuten behövde jag inte vänta så länge innan jag fick komma in för provtagning, EKG och en rad undersökningar. Under tiden så började fler delar av ansiktet domna bort och jag började föreställa mig att jag skulle dö. Hade sån galen dödsångest och maken min var hemma med barnen så jag kunde inget annat än ringa och oroa mina föräldrar i onödan. Vill ju helst ha fakta innan jag ringer mitt i natten... Men mor kunde lugna ner mig och efter ett par timmar på akuten visade det sig att jag inte var döende. Det var ingen stroke, ingen hjärntumör eller något annat som skulle ta mitt liv just precis då. Vad det var vet jag fortfarande inte. Igår var bara näsan påverkad. Idag har jag haft lite känningar i ögat. Men jag lever. Jag tar vara på livet. Det sista året har fått mig att inse livets värde. Lördagens händelse var ännu en påminnelse, även om det inte var något allvarligt fel.

Ta vara på det du har. Njut av livet. Stressa inte i onödan. Tänk mindfulness.

En summering av veckan

Det blev en bra vecka trots allt. Barnen har kommit in i dagisrutinerna och jag trivs att vara tillbaka på jobbet. Dessutom så känner jag fortfarande lugnet i kroppen och ska försöka behålla det så länge jag bara kan. Mamma-lunks-lugnet.

Tyvärr så har lillebror börjat strula igen och i snart två veckors tid har han varit besvärad när det är sovdags. Härom natten stoppade jag i öronpropparna och gick och la mig i ett annat rum så mannen fick ta den natten. Den natten sov de knappt. Så idag hade maken min bokat in ett telefonmöte med en av läkarna som tagit hand om vår son. Och maken var hård. Det är han bara när han är trött. Nästan bara kanske jag ska säga. Så nu har lillebrors dosering av Zantac höjts och läkaren skulle försöka skynda på den remiss som skickats för ett ingrepp som ska göras under hösten. Vilken karl jag har! Skulle dock kanske låtit honom ta fler nätter innan så detta hade hänt för länge sen. Men bättre sent än aldrig!

Nu ska jag sätta mig i soffan med en kall cola och lite lösgodis. Önskar alla mina läsare en god helg!

Nya tag, ny strategi

Idag var jag inne på jobb och träffade min chef som han som vikarierat för mig. Och vet ni vad?! Jo, det känns riktigt bra nu! De tillsammans med lite gamla och nya kollegor hälsade mig så varmt välkommen och berättade att jag var efterlängtad. Så nu fick jag en nytändning. I can do it! Det kommer att bli bra. Min nya strategi är att se det som en ny arbetsplats. Inte tänka på det gamla, utan göra ett nytt avtryck, ett nytt avstamp liksom. HEJA MIG!

Saknar dagispersonalen

Lillebror har skolats in på storasysters dagis i dagarna tre. Imorgon återstår sista dagen och på fredag ska han vara där själv. Allt flyter på riktigt bra. Han äter, busar, tar kontakt med barn och vuxna, sover och leker med storasyster när tillfälle ges. Allt låter bra. MEN! Jag saknar verkligen den personalen som var på avdelningen innan sommaren. Endast en av de ursprungliga jobbar kvar. Det är inte samma stämning där inne. Förhoppningsvis så blir det bra snart, men jag saknar den gamla personalen riktigt mycket nu under inskolningen.

Vet inte vad jag vill säga med detta inlägg idag. Vill nog mest dokumentera en känsla.

Runt som ett hamsterhjul?

När sonen föddes var jag kanonförkyld. Han och jag gick med kraftig förkylning och hosta i sex veckors tid. Så inledde jag min föräldraledighet. Idag har jag börjat på ont i halsen och känner att kroppen inte orkar riktigt. Tankarna går direkt till de första sex veckorna av tiden med sonen. Ska jag behöva avsluta föräldraledigheten på samma sätt som den började?!

Snälla, håll tummarna för mig. Vill verkligen inte avsluta så. Är sååå sällan sjuk, men när jag väl blir det så blir jag riktigt kass.

Kränger glädje

Sitter nu och kränger i mig Fanta, choklad och saltlakrits. Mums! Barnens ryggsäckar är packade inför "premiären" imorgon och jag känner mig lugn. Tror faktiskt att det är allt socker som nu finns i min kropp som gör mig lugn och lycklig. För inte är det alla tankar som snurrar i mitt huvud som gör mig lycklig. Tacka vet jag tröstätning!

Hur gör ni?!

Nä ni, nu får ni allt ta och bli lite aktiva igen och kommentera. Behöver er hjälp!

Hur tänker ni och resonerar ni kring era barns småbarnsår? Ska förklara mig.

Jag är mitt uppe i "karriären" och mitt uppe i småbarnsåren. Min man arbetar otroligt mycket och lägger väldigt mycket krut på sitt jobb. Fortsätter han att spela sina kort rätt kommer det att gå riktigt bra för honom!

Jag har tappat mitt driv. Jag vill vara så mycket med barnen som det går MEN ändå kunna ha ett bra och intressant jobb när barnen blir äldre och jag känner att jag kan satsa lite mer på det. I dagsläget känner jag att barnen är mitt allt och att inte mitt (och mannens jobb) ska göra så att de hamnar i ett annat fokus. Så kommer det tyvärr att bli från den 1 september.

Så, vad har jag då för val?

• Jag kan ju säga upp mig och ta ett "random" jobb där jag tjänar mindre, har mindre stimulans men inte behöver prestera dagarna i ända och faktiskt kan gå hem när arbetsdagen är slut.
• Jobba på ett tag till på mitt jobb och se om det blir så mycket som jag fått för mig att det blir.
• Inleda "projekt-övertala-mannen-om-en-trea".
• Andra val?!

Snälla läsare. HJÄLP MIG ATT TÄNKA!

25000 i månaden i 25 år?

Tänk om jag bara kunde råka vinna en sisådär 25000 kronor i månaden i 25 år. Då hade jag:

• Startat eget och gjort småjobb
• Haft barnen på dagis MYCKET mindre
• Satt mig i skolbänken igen

Framförallt så hade jag inte gått tillbaka till jobbet än. Om 1,5 vecka är det ju dags. Ångesten kryper under mitt skinn och jag vill inte. Jo, jag vill att barnen ska gå på dagis. De behöver det! Men de behöver inte vara där från sju på morgonen till fem på eftermiddagen. Absolut inte! De behöver mig och jag behöver dem. Kanske skulle spela på Lotto och köpa en Triss om dagen nu fram till jobbstart?! Vad tycker ni?

Måste ha!

Kanske något jag kan önska mig inför kommande födelsedag? Iittala har så mycket snyggt, men det här stora fatet tar liksom allt. Sååååå snyggt!

Vågar inte känna efter

Så fort jag släpper in tanken på att jag snart ska "skiljas" från mina två små älsklingar för att återgå till jobbet så kommer klumpen. Men jag försöker att inte tänka på det. Måste försöka njuta av min sista vecka som mammaledig med dem. Måste! Har försökt att njuta till max den sista tiden. De är så underbara mina små knyten. Det bästa som finns. Kommer att ha sjuklig ångest nästa vecka vid denna tidpunkten. En massa gråt. Men. Usch.

Effektiv träning - I like!

Maken min har köpt hem ett nytt träningsredskap - TRX. Efter ca 30 min har du kört igenom alla stora muskelgrupper, svettats och känner dig nöjd! Jag gör det i alla fall. 30 min är ju en dröm. I alla fall för oss med småbarn som känner att en timme ett par gånger i veckan faktiskt är lite för svårt att pressa in. Så nu jäklar! Jag har skrivit om det innan och jag skriver det igen. Jag SKA komma i form igen. Så det så.

Tomhet

Imorgon börjar mannen jobba efter att ha varit hemma i fem veckor. Han och barnen sover sedan någon timme tillbaka. Jag har tränat, hängt upp tvätt, kastat in en ny laddning med tvätt, kollat min facebook, ätit en blodapelsin och... känner mig så ensam. Nu är vi tillbaka i verkligheten igen. Mannen jobbar galet mycket och jag är hemma med barnen och njuter.

MEN! Om en månad... ja... då är vi verkligen tillbaka i verkligheten igen. Då är det nämligen dags för mig att återgå till mitt arbete. Jag känner INGET kring det. Inte stress, inte panik, inte glädje. Känner mig bara tom. Skulle så gärna vilja vara hemma med barnen kanske på deltid, men det går inte ihop med mitt jobb. Jag accepterar läget och är mentalt förbered på att jag ska sätta mig framför datorn och faktiskt få betalt för det. Ångesten kommer nog att komma sakta men säkert, men först ska jag NJUTA av att vara hemma med barnen i tre veckor till för att sedan skola in lillebror och se hur storasyster njuter av att få träffa alla sina kompisar på dagis igen.

Lycka

Har så fina vänner. Vi trivs så bra i deras sällskap och de i vårt. Barnen älskar varandra. Ibland får jag såna lyckorus som nu och vill bara dela med mig av att jag är lycklig över våra fina vänner C och S. Det är inte alltid så självklart med umgänge och därför ska man ta vara på det fina man har!

Va i helvete?!

Vad är det som har hänt i Norge??? Vill helst inte veta. Var är världen på väg?!

Kategorier av Facebook-användare

Har länge funderat på att stänga mitt Facebook-konto. Men sen tänker jag om. Facebook är ju rätt skoj. Möjligheten att hålla koll på vad vänner man inte pratar med så ofta pysslar med. Kolla hur de bor, hur deras barn ser ut, vem som är gift, skild, sambo och så vidare. Men allt handlar ju självklart om hur mycket de är villiga att dela med sig av... på vilken typ av Facebook-personlighet de är. Det finns ju helt klart olika sätt att använda Facebook på. Så jag har delat in användandet i olika kategorier (helt utan vetenskaplig grund då...):

1. Smygaren - Uppdaterar nästan aldrig sin status. Har du tur så har smygaren en relativt uppdaterad bild på sig själv, men det kan likväl vara ett foto på en öl från senaste firmafesten. Smygaren har definitivt inte fokus på att dela med sig av några foton på sig själv heller. Det smygaren har stenkoll på dock är alla andra. De har ju tid att kolla allas statusuppdateringar och foton eftersom de inte lägger ut något om sig själv. Använder huvudsakligen mejlen för att konversera.

2. Medelanvändaren - Kollar sin Facebook hyfsat ofta. Uppdaterar sin status när det händer något spännande eller när de vill förmedla något viktigt. Lägger upp bilder ibland. Använder chatten då och då men även mejlen för att konversera.

3. Lämna-ut-hela-sitt-liv-användaren - Uppdaterar sin status flera gånger om dagen. Du vet exakt var personen befinner sig, vilken parfym användaren har och vad den ätit till frukost, lunch, middag, mellanmål osv. De lägger upp foton nästan dagligen så du dessutom kan se att örhängena matchar, mannen är nyklippt och gräsmattan klippt. Dessutom göra allt detta oftast via en mobiltelefon. Alltid "on the go" och med Facebook som första val när mobilen sätts igång. Behöver knappt chatten eller mejlen för att konversera då all konversation är öppen för alla på deras vägg.

Ja, mina kategorier är kanske lite inrutade. Men tänk lite ironi, tänk lite sanning och tänk lite öppensinnigt så kan du nog placera in dig själv och några av dina Facebook-vänner i någon av dessa kategorier. Jag själv är nog en tvåa. En sån där lagom och nästan tråkig tvåa. Men lagom är bra och jag är ganska lagom.

Å vad vi har njutit!

Sunwing med all inclusive är nog, eller ja borde vara, alla barnfamiljers dröm! Jag har nog haft min livs bästa semester! Och det skulle jag aldrig ens kunnat drömma om för två veckor sen. Att åka till ett hotell anpassat för barn trodde jag varken var min, min makes eller våra barns grej. Men vi är totalt sålda på detta koncept. Helt fucking amazing skulle jag kunna uttrycka det.

Barnen sov hela nätterna och långt n på morgonkvisten, rummet var suveränt, maten var fantastisk, poolerna var många, havet var ljummet och människorna som jobbade på hotellet var oerhört trevliga och hjälpsamma. Mängders med mängders aktiviteter för barn från tre år, minidisco på kvällarna med Lollo & Bernie, filmvisning på många ställen på hotellet, solskyddade lekplatser osv. Fem plus från oss! Det här kommer vi definitivt att göra om.

Jag har hämtat upp lite energi. Absolut. Men. Ja. En liten bit kvar har jag allt. Svårt att jobba ikapp all förlorad energi. Mindre än tre veckor kvar till nästa läkarbesök med sonen... Kan dock bli tidigare då vi börjat misstänka ett återfall med hans maginfektion. Ger läkarna här i stan en chans till, sen tackar vi för oss. Det är en av mina strategier för att behålla mer energi än jag lägger ner.

JUST DET JA! Jag överlevde flygningen denna gången också. Och för andra gången i mitt liv fick jag komma in i cockpit på grund av min flygrädsla. Übercoolt där inne. Men även om jag kände mig lugn när jag gick ut därifrån var det inte lika kul när planet studsade fram och tillbaka på grund av turbulens i en timmes tid. Tilliten som jag byggt upp när jag var inne hos piloterna liksom bara försvann. Men. Nu sitter jag här och njuter av alla de underbara minnena som jag ännu en gång skapat med mina finaste.

Välbehövlig resa

Jag har kraschat. Kroppen har sagt ifrån. För många sömnlösa nätter och för mycket oro kring sonens hälsa. Mannen min har varit hemma i en vecka nu och tagit hand om barnen medan jag tagit hand om mig själv. Har dock en bit kvar för att orka med igen. Därför tog vi beslutet att åka iväg på en sol- och badresa med barnen. Igår (!) bokade vi och på söndag bär det av. Ja, såna är vi. I ett nötskal. Varför planera för mycket? Snabba puckar liksom!

Åtta dagar på familjevänligt hotell med alla tänkbara barnanpassade aktiviteterna. Nu ska det packas! Återkommer med en uppdatering när vi är på svensk mark igen! Tjhoooo!

Vad är din drog?

Ett tag var min drog godis. Eller ja, inte ett tag - stora delar av mitt liv har godis varit min drog. Träning har varit den andra... paradoxalt nog...

Just nu kan jag bara komma på en sak som är min drog. Det jag inte kan andas utan och det jag inte vill vara utan. Barnen. Helst av allt så skulle jag vilja vara med dem nästan hela tiden. Jag skulle vilja säga upp mig från jobbet och plugga. Då kunde jag få vara MYCKET med barnen. Men verkligheten ser en annan ut och mitt drogberoende får hålla sig till den mildaste grad den kan när jag snart kommer att bli en heltidsarbetande småbarnsmor. Igen.

Min mammas drog är att shoppa till sina barnbarn. Och choklad.

Min systers drog är hennes barn. Och hennes kamera.

Min pappas drog är hans barnbarn. Och att fixa och trixa.

Jag vill också ha en drog till. Tids nog.

Så, vilken är din drog?

Vem är ni?

I mitt inlägg om Mindfulness så lämnade "Anonym" en fin kommentar till mig. Tack. Men vem är du? Känner vi varandra? Om inte så skulle det ju vara jättespännande att höra hur du hittat till min blogg.

Detsamma gäller Ullis som lämnade en kommentar till mitt inlägg om Boomerang. Känner vi varandra? Om inte så skulle det verkligen vara kul att veta hur det kommer sig att du klickade in på min blogg.

Och ni andra som läser min blogg men inte lämnar kommentarer, gör gärna det. Blir så mycket roligare då ju!

Mindfulness

Begreppet medveten närvaro eller det anglicistiska begreppet mindfulness (att vara uppmärksam och medvetet sinnesnärvarande) kommer ursprungligen från buddhismen, där medveten närvaro (pali: sati) är en del av den åttafaldiga vägen och odlas som en nyckelkomponent i meditation och sinnesnärvaro. (Hämtat från wikipedia)

Jag tror att jag ska försöka mig på lite mindfulness. Har tagit kontakt med en kvinna här i stan som ska vara bra på sånt. Jag MÅSTE bli det. Oroar mig alldeles för mycket över saker som är "sen". Måste bli mer närvarande i nuet! Heja mig!!!

Gudmor I am!

Eller ja, snart. Igår blev vi tillfrågade om vi ville bli Gudföräldrar till lilla Elsa. VILL?! Självklart sa jag och fällde ett par tårar. Vilken ära, vilken glädje, vilket FÖRTROENDE. Dubbelkollade med dem så att de verkligen var säkra på sin sak. Så i augusti är det dop. Det första barndopet jag varit på! Då ska jag alltså bli Gudmor. Wow. Wish me luck!

Konsumenträtt 2

Köpte två paket kycklingfilé av känt märke. Kommer hem och öppnar förpackning nummer ett. Vita kycklingfiléer. Öppnar förpackning nummer två. Ännu äckligare och ännu mer vita. Går tillbaka till affären som ersätter mig. Kassörskan ber mig kontakta leverantören av kycklingfiléerna för att informera om vad som hänt samt få ersättning från dem med. Ringer självklart till leverantören som tar emot mitt samtal med mycket värme och professionalitet. Berättar att de skickar hem ersättning på posten. En vecka senare kommer det efterlängtade kuvertet. I det ligger ett fint brev där de tackar för att jag ringt och berättat vad som hänt samt att de hoppas att jag har fortsatt förtroende för deras varumärke. Ligger även presentcheckar i på 85 kronor. ??? säger jag bara. Det sammanlagda utlägget för filéerna var 130 kronor. Är då 85 kronor någon form av ersättning? Ja, jag förstår då ingenting. Tycker att ersättning är riktigt dålig. Men men. Kommer med all sannolikhet ändå kommer deras produkter, men har dåligt förtroende för deras kundtjänst.

Konsumenträtt 1

Köpte en sprillans ny plattång hos min frisör för 3 veckor sen. 795 riksdaler. Inget man skiter ut med andra ord. Kom hem och var överexalterad. Sätter igång den och låter den värma upp riktigt ordentligt. Och sen då? Min knallrosa, splitternya, superfina plattång plattar håret MEN den är så mycket sämre än min sex år gamla plattång. Tänker att det nog är någon form av beläggning som måste brännas bort innan den funkar som den ska. En vecka går och den funkar fortfarande under all kritik. Och då! Ja, då slutar den att fungera. Jag går tillbaka med den till min frisör, som genast beställer en ny. En vecka senare hämtar jag den nya. Den ligger fint förpackad inne i en sliten och söndrig förpackning. Men jag ler och tackar för snabb hjälp. Jag kommer hem och låter den ligga i sin förpackning... i en hel vecka! Sen ringer jag min frisör och förklarar att det inte känns bra och undrar om jag kan få lämna tillbaka den. Efter många om och men kastar hon nästan luren i örat på mig. Jag kommer dit, med båda barnen. Upp för trappan, trycka upp dörren men ingen som behagar att hjälpa mig. Kommer in och säger med lättsam röst "Här kommer den besvärliga kunden". Min frisör ler men ser väldigt besvärad ut. Lämnar tillbaka mina pengar. Jag tackar och säger att vi ses. Går mot dörren och trappan. Fortfarande ingen av de tre frisörerna som erbjuder sin hjälp. Annars är de väldigt hjälpsamma. Moget va?! Dessutom otroligt oprofessionellt tycker jag!

Blir till att leta upp en ny frisör nu.

Sonens besvär

Så ja! Nu verkar det som att vi går mot en lösning. Sonens besvär har ju pågått sedan födseln och läkarna har tyvärr inte lyssnat på våra önskemål om diverse provtagningar. De har gjort en massa missar och varit klumpiga men också lyhörda vid vissa tillfällen. Om jag är bitter, jo en aning...

Men i alla fall. Till saken. För snart två veckor sen var vi hos hans läkare igen. Hon lyssnade bra och förstod att jag inte orkade vara vaken 2-4 timmar/natt med en gallskrikandes pojk vid min sida. 7 nätter i veckan. Vecka ut och vecka in. Hon föreslog att vi skulle testa Theralen.

Lite om Theralen (från Fass.se):

Theralen har lugnande och sömngivande egenskaper. Theralen motverkar illamående och kräkningar. Theralen lindrar allergier och har även klådstillande egenskaper.

Theralen används vid orostillstånd och sömnstörningar hos barn (över 2 år) och vuxna. Beteenderubbningar hos barn (över 2 år). Kräkningar hos barn (över 2 år). Klåda och allergier. Theralen används även som lugnande medel före narkos.

Orostillstånd och andra symtom till följd av alkoholmissbruk eller narkomani.

Men fy för! Aldrig att jag ger mitt barn detta. Och nä, det gjorde jag ju inte heller. Jag och mannen var rörande överens. Men det vi gjorde, i samråd med läkaren, var att ge honom en medicin mot magsyror. Han kräks fortfarande fast att han började gå för länge sen. Han har nämligen haft problem med omogen magmun sen start. Men inte tillräckligt stora problem för att göra något åt det, som läkarna uttryckt det vid mängders med mängders tillfällen. Men så är inte fallet längre. För andra gången får han medicin som dämpar magsyrorna. Han kräks fortfarande men han mår bättre och vaknar inte av sura uppstötningar om nätterna längre. Nästa steg är att gå ner med sond i hans mage för att mäta syrorna. Därefter avgörs det om han ska opereras.

Infektionen i magen är förhoppningsvis borta och ytterligare en sak till som jag inte nämnt innan ska uteslutas. Svaren får vi i nästa vecka.

Stackars liten har kämpat! Men nu så ska han få må bra!

Obsession

Jag kan inte hålla mig ifrån mitt gift. Just nu är jag helt besatt av Bubs skummisar.

Min dröm med en enkel ekvation

Ni som följer min blogg eller du som känner mig, vet att jag drömmer om en liten till. Inte nu, men sen när vi fått möjlighet att knapa in lite på sömnen. Maken vill ju inte alls, av olika anledningar. Men jag ger inte upp min dröm så lätt.

Så här är det då va (OBS, inte svart eller vitt... ta det med en nypa salt eller fler)

Jag:

• Är den som oftast vabbar
• Är den som tar nätterna, ALLA nätterna med lillebror
• Är den som ser till att barnen har rena kläder och i rätt storlek
• Är den som fixar och trixar med allt från dagis till fritidsaktiviteter

Maken min älskar sina barn över allt annat och är fantastiskt go med dem. Att se honom ligga på golvet i köket och låta barnen kräla över honom när han kommer hem från jobbet är en härlig syn. Mitt mammahjärta mår så bra då!

Min man har också en dröm. Ja, egentligen har han minst ett par till precis som mig. Jag drömmer ju inte bara om en trea... Den drömmen jag nu då tänker berätta om här, det är hans dröm om en cabbe. Och inte vilken som helst. Drömmen heter visst Porsche. Just nu pratar han ofta om sin dröm, åker bort till en bilfirma här i stan som säljer lyxåk och suktar.

Ja, då tänker jag så här. Jag tar det "tunga" lasset med barnen och ÄLSKAR det. Jag vill ha mer av det jag älskar. Min man skrev nyligen i ett par goda vänners gästbok på deras bröllop (där jag var tärna och inte sket på mig...) något i stil med "Happy wife, happy life". Och då menar jag då att ekvationen är enkel. Om jag får min dröm uppfylld så blir jag ju överlyckligaste übermamman och kan då liksom glida på det medan han glider runt i sin dröm. Win-win. Eller?! Jo, jag tycker det!

Bröllop!

Imorgon ska jag, tillsammans med fyra väninnor, vara tärnor på en annan väninnas bröllop. Och det är inte vilka tjejer som helst. Det är MINA underbara, fantastiska, snygga väninnor som jag lärde känna via Familjeliv.se när vi flyttade från Småland till Skåne. Tillsammans delar vi allt. Glädje, sorg och kärleken till våra barn och varandra. Utan dem hade mitt liv här inte alls varit så fint som det är. Och bröllopet imorgon är ännu ett steg för vår vänskap. Ska bli så härligt med bröllop och bröllopsfest! Barnfritt dessutom... Jag ska läsa en psalm i kyrkan. Känns som om jag kommer att skita på mig. Men I can do it! Heja mig! För bruden och brudgummen!

En era avslutades idag

Tårarna rinner. Jag känner mig uppgiven. Nu blir det ett väldigt utlämnande inlägg. Idag var sista gången på öppna förskolan för terminen och för alltid för min del. När höstterminen börjar så går lillebror på dagis och jag har börjat jobba igen. Det känns rent ut sagt överjävligt! Jag vill inte att det ska vara sista gången. Jag vill inte att min framtid ska vara jobb och stress. Jag vill vara med mina barn. Jag vill kunna se dem leka och utvecklas. Men nä, då är eran av barnafödande slut och möjligheten till att vara hemma och njuta med dem. Jag är ledsen, bitter och arg. Imorgon kanske jag inte är så arg men idag känns det överjävligt. Jag vill ha mer av detta livet! Jag ÄLSKAR att vara med barnen och sköta om allt med dem och ta hand om hemmet. Jag vill ha ett barn till. Men den jag delar mitt liv med har inte samma önskan. Delade meningar så det skriker om det. Därför är denna dagen extra tung och känslosam och jag gillar det inte alls! Jag måste hitta ett sätt att försonas med denna jobbiga tanke. Jag vill gå tillbaka till jobbet men ändå ha kvar det goda livet jag har nu tillsammans med mina fantastiska, underbara, vackra, begåvade och älskade barn! Bägaren har runnit över idag och det behövde den nog göra...

En liten uppdatering

Lillebrors mage har varit en stående punkt sen han föddes. Två gånger har han behandlats för Clostridium men vi tror att han fortfarande har för mycket av bakterien kvar. Proverna hos läkaren var bra så vi kan andas ut. MEN! Vi ska på återbesök om två veckor... igen. Vi ska då ta upp en del andra saker som vi tror kan påverka hans sömn. Han sover ju oftast dåligt. Det är ju ett undantag om han sover bra. Och ja, vi tror att magen hans påverkar hans sömn. Vakennätterna är alldeles för långa och för många. Men i det stora hela så är han en glad liten kille på 14 månader som tycker allt i livet är spännande!

Vem läser min blogg?

Återigen, SNÄLLA lämna en kommentar om du läser min blogg. Jag vill gärna veta vem som läser om mig och mitt liv!

Så här lämnar du en kommentar:
1. Klicka på den lilla texten X kommentarer under texten jag skrivit
2. Skriv din kommentar
3. I fältet Kommentera som väljer du "ditt" alternativ (gärna både för- och efternamn eller länk till din blogg)
4. Klicka på Skicka kommentar

Sen är det klart! Jag är nöjd och du är nöjd.

Intet nytt från läkaren

Sonens läkare har fortfarande inte hört av sig. Jag ringde igår och fick då prata med den bittraste av bittra sjuksköterskor (som jag nästan älskade den första tiden av sonens liv). Hon svarade att hon inte alls kunde veta hur det gick med provsvaren. Jag fick bita mig i tungan för att inte säga något vansinnigt dumt och bad lite fint om hon kunde ta reda på när provsvaren skulle komma då läkaren trodde att de ev skulle komma in innan helgen som varit. Pust och stön lät det. Men sen sa hon att hon inte visste men att läkaren självklart hör av sig när de kommit. Jaha fick jag ur mig. Så ni väntar vi igen och fortfarande.

Vår-depp

Känner mig hängig och otroligt trött just nu. Tiden räcker inte till till något och jag ska börja jobba om MINDRE än fyra månader. Jag vill vara med mina barn så mycket det bara går. Bara vara liksom. Men vardagen innefattar så många måsten att vi inte bara hinner vara. Men så är det ju. Men i alla fall. Känner mig nere och vill bara komma upp igen. Vill ha en överförstående man som förstår mig bara jag säger A. För så "ska" det väl vara... Haha. Men vardagen trillar på hela tiden. Skulle behöva lite rosa fluff och diamanter nu. Istället har jag en massa funderingar och trötthet istället.

Shopping - I love!

Idag har jag budat hem fyra budgivningar! Känner mig en aningen galen och fullkomligt knäpp, men jag kunde liksom inte låta bli. Två klänningar till mig, en klänning till dottern samt tunika med tights till henne. Ska bli kul att få hem sakerna!

Maken min fixade hem tillbehör till våra nya iPhone. Tradera i våra hjärtan...

Boomerang

I veckan fick vi svar på ett prov som vi lämnat på lillkillen. Det var inte ett positivt svar. Det provsvaret ledde till en mängder andra provtagningar och nu väntar vi på att denna "utredning", som nog är den sjuttioelfte sen han föddes, kommer att ge svar på varför han inte blir frisk. Imorgon är förhoppningsvis dagen då vi får reda på varför och att det är en enkel sak att åtgärda. MEN! Jag är så grymt orolig att de ska hitta något som inte är något bra. Jag nojjar mig och målar upp hemska scenarion i min mammaskalle. Fy. Stackars lille kille. Han är så van vid mediciner nu att han gapar när det är dags. Han vet var han ska när vi går in på labbet för att lämna eller ta prover. Och han är bara 14 månader knappt!

Hur uttalar du ordet mormor?

I Skåne säger många mårmår. VARFÖR? Det stavas mormor och då ska det ju uttalas så också! Många tittar en extra gång på mig när jag säger mormor, precis som att de inte riktigt förstår vad jag sagt. I Skåne alltså.

Jag, en gorilla-hona

Varför? Jo, jag har så mycket hårväxt. Faktiskt. Opassande att nämna det här? Kanske. Men vänta lite, måste förklara varför. För snart två månader sen vaxade jag mina ben. Fick då höra av kvinnan som vaxade dem att "Wow, you have a lot of hair". Tack liksom, nu känner jag mig bekväm av att ligga halvnaken hos dig. Så ringde jag för att boka ny vaxning hos en kvinna här i stan. Hon tyckte att det kanske var lite överdrivet att boka HELA benen, eftersom "man har ju inte så mycket hår över knäna". Ja men tjena. Var glad att jag bokar hela benen så tjänar du ju mer pengar. Så var det med det. Visst är det liiiite meningen att man ska lämna ut sig i sin blogg?!

Dagens

Du kommer till en tid i ditt liv när du inser:

Vem som betyder något.
Vem som aldrig gjorde det.
Vem som inte kommer att göra det.

Så, oroa dig inte för människor i ditt förflutna. Det finns en anledning till att de inte finns med i din framtid.

Nygamla vanor?

En gång i tiden, för läääänge sen, tränade jag en hel massa. Hade rutor på magen, armmuskler som hette duga, superslimmade ben, tuttar som vem som helst hade kunnat döda för och fastaste rumpan. Men sen bar jag två underbara små liv i min kropp och ammade dem båda. Nu har jag en fin mammakropp. Superfin. Verkligen. Men...

Tänkte så här. Tuttarna får jag antingen acceptera eller börja spara pengar till nya. Skulle ju faktiskt kunna sluta äta godis helt och hållet, för på något annat sätt kan jag inte göra för att dra ner på mina intag av detta gift. Och sen skulle jag ju kunna börja jogga eller införskaffa en spinningcykel att ha hemma. Måste först bli av med foglossningen dock. Segt. Men sen så kanske vi kan snacka igen om FIN mammakropp! Är sååå sugen på att verkligen ta ett rejält tag, men är så rädd för att misslyckas. Det vill jag ju inte. Dumma fogar.

Heja mig får jag väl säga! Pepp, pepp, PEPP!

Drömmar som gick i krasch

Mina förhoppningar och förväntningar för framtiden blev inte uppfyllda. Jag känner mig tom, förvirrad och väldigt VÄLDIGT nedslagen. Vad händer nu?! Planer måste smidas för en ändring måste ske. Och jepp, jag talar i skägget igen. Men det är ett lite känsligt ämne. Du som känner mig väl vet ju vad det handlar om och du som känner mig mindre väl får helt enkelt bara visa din förståelse och medkänsla för en medmänniska som känner sig sorgsen.

Snurrigt med hjärnaktivitet

Jag har sååå många tankar i huvudet nu. Ska vi bo i den staden vi bor i? Ska jag jobba med det jag gör? Ska jag hålla fast vid min längtan att skaffa ett barn till? Ska jag oroa mig för hur det blir när min son börjar på dagis och jag befinner mig två timmar bort?

Allt detta löser sig med tiden, men just nu är det snurrigt i min skalle. Jag har lite drygt fyra månader kvar av min föräldraledighet så dessa tankar är nog ganska naturliga. Med tanke på mitt pendlingsavstånd till jobbet... och min längtan efter en knodd till i familjen.

Hepp, hepp.

Dagens intag

Så här har min dagskonsumtion sett ut idag:

• Frukost - macka och mjölk
• Lunch - tacopaj
• Middag 1 - pizza
• Middag 2 - gyrostallrik

Nej, jag är inte med i uttagningen "Sveriges sumodrottning" och nej, jag är inte gravid. Blev liksom bara så idag. Mår oväntat bra ändå. Konstigt nog.

Nu är måttet rågat

Jävla-skit-helvetes-piss-fanskaps-drygjävelskaps-läkarvård det finns här! Åkte in akut med sonen idag som var alldeles apatisk, spydde och hade över 40 graders feber. Vet ni vad läkarfanskapet kollar?! JO, HANS ÖRON! Eh, va?! När jag nämner min sons Clostridium och att han haft kraftiga diarréer i tre månader så säger han:

- Jag är jourläkare här. Har du sett så mycket folk det sitter och väntar i väntrummet? Dina frågor får du ta med din ordinarie läkare.

Eh, va?!

Vad i helvete ska man ta sig till???

Nu kan vi kanske andas ut!

Sonen har tidigare haft Clostridium i tarmarna, men doktorn trodde att bakterien hade gett med sig av sig själv. Men efter enorma mängder blöjbyten och en liten grabb som inte gått upp ett gram på två månader blev jag en riktig urmoder. Blev arg. Ringde därför för ett återbesök och gissa vad proverna visade?! Jo, lillkillen har fortfarande denna bakteriella infektion och det förklarar ett och annat. Han sover ju som bekant inte speciellt bra, hans viktuppgång är ju så där, hans ork den sista tiden har varit sådär och inte snacka om alla dessa bajs-diarré-kladd-blöjor vi bytt på honom sen han föddes. Och om det inte var nog så kan ni nog lista ut vad som händer med hans hud när den ständigt kommer i kontakt med frätande avföring. Stackars liten! Han har kämpat med denna infektion i minst tre månader. Inte acceptabelt!

Jag frågade läkaren idag om det kan vara så att han haft infektionen sen han föddes. Jag behandlades nämligen med antibiotika under förlossningen eftersom jag hade GBS. Clostridium växer till vid behandling av viss antibiotika. Lillebror har sedan födseln haft problem med magen. Läkaren var väldigt försiktig med sitt svar och jag vet varken bu eller bä om vad svaret blev. TÄNK om han haft Clostridium i tarmarna sen födseln?! Tänk!!! Vi kommer aldrig få ett svar på det, men nu SKA han bli bra. Han ska få medicin i tio dagar och vill allt sig väl så tar den kål på bakterien. Men det är inte helt tillförlitligt. Men vi är positiva. Det måste vi vara. Snälla, håll tummarna för vår lille grabb!

Min första Buzzador-kampanj

Idag hämtade jag ut mitt första paket från Buzzador. Det jag ska buzza om är Nestlés Frutti Smoothie.

(Bilden är hämtad från Nestlés hemsida)

Alla här hemma har testat och tre av oss gillade dem skarpt. Dottern har aldrig varit förtjust i denna typen av förtäring och tackade snabbt för sig. Någon som vill smaka? Om ni inte anmäler intresse frivilligt så kommer jag ändå att "hoppa på er" med smakprover!

Jag skriver till mina barn

När lillebror föddes köpte jag en dagbok som jag skriver i lite då och då. Jag skriver om barnens framsteg, roliga saker som de gör eller säger, jobbiga händelser och så vidare. Det är en bok som jag ska ställa i bokhyllan så att de kan läsa i den när de vill. Den sista tiden har jag inte skrivit. Resan till USA tog upp mina tankar på bara resan, trots att dagboken var med. Nu sen vi kom hem har jag varit för trött för att fokusera. Barnen förväntar sig inte att jag skriver i boken men ändå får jag skuldkänslor för att jag inte gör det. Jag framkallar inga fotoalbum till dem, jag har inte fyllt i deras BHV-böcker ordentligt och jag har inte fyllt i någon "Mitt första år...". Är jag en sämre mor då? Nä. Tror inte det i alla fall. Jag avgudar mina små troll och älskar dem mer än något annat så några rader i en bok bör inte spela någon roll. Men jag ska skriva snart. För att stilla mitt eget sinne.

Fredagsmys hemma hos oss

Dottern bestämmer ofta vad vi ska ha till middag. Lax står högt på hennes topplista. Men idag. Ja, vi ska inte ha pappan hemma idag så vi bestämde för att ha lite extra mysigt idag. Så dottern bestämde korv, pommes och Lohmanders. Väl i affären ångrar hon sig. Så nu står jag med nykokta revben som ska glaseras och grillas i ugnen. Hon är en riktig liten finsmakare min dotter. Inget mig emot.

Ett steg för mänskligheten

Och så tog jag ett steg närmre. Hoppas!

Hey blue-eyes!

Ett av de största minnena jag kommer att ha från vår månad i USA är de otroliga mängderna kommentarerna min fantastisk vackre son fick om sina blåa ögon. De är bara blå. Inte gröna, inte bruna, inte gula - HELT BLÅA. Varken jag eller maken min har blåa ögon. Men sonen vår har fått dessa havsblåa fina ögon och han drar blickar till sig. I alla fall i USA. Sen att han inte är blyg alls och babblar med alla han ser gör ju inte saken mindre. Han har fått så mycket uppmärksamhet på vår resa. Stackars lilla loppan hamnade i skymundan, men var väldigt stolt över att "Alla tycker om min lillebror, han är ju så fin".

iPhone

Jag har varit så enormt emot iPhone. Har inte förstått varför man vill lägga så mycket pengar på en telefon. En mobiltelefon för mig är något man ringer med och skickar sms med. MEN! I USA är det många som går runt med en iPhone. Att kunna prata gratis med sin syster som bor på andra sidan jorden via Skype på mobilen är liksom inte fy skam. Att kunna uppdatera sin blogg via mobilen är inte heller fy skam. Att kunna leta upp saker på nätet medan man sitter på en buss eller så är ju fantastiskt. Att vara uppkopplad mot världen är ju bara så fräckt. Så jepp, nu ska det letas iPhone i Sverige. Alla tips mottages hjärtligt. Vilket företag har bäst abonnemang? Är det något speciellt jag bör tänka på? Tips, tips, tips!

Buzzador

Har nu anmält mig för att bli en Buzzador. Håll i hatten, för nu ska NI diskutera med mig om allt jag vill berätta för er om de prover jag kommer att få hem.

Och ja, barnen sover nu här i USA och då får jag tid med sånt här tjafs istället för att blogga om resan hit, våra upplevelser här, min sons första födelsedag och vad som väntar oss under resten av vår resa...

Dödsångest

Att flyga är inte min grej. Men det är ett ont måste om jag ska ta mig en lite längre bit. Nu befinner jag, min man och våra barn i San Francisco. Att ta sig hit var otroligt laddat. Men nu är vi här och vi ÖVERLEVDE. Ja, tyvärr är det så jag ser på saken. Men en sak insåg jag när vi flög hit - att flyga jumbojet med vakna barn som håller mig sysselsatt är superbra för min flygrädsla. Hinner liksom inte tänka på de jobbiga sakerna då. Men att leva med dödsångest ett par gånger om året är inte kul. Att upptäcka nya platser och träffa de man älskar är underbart. Det borde ju övervinna det jobbiga, men icke. Jag borde verkligen ta tag i min flygrädsla, men vet inte till vem jag ska vända mig. Tills dess får jag flyga med min dödsångest och känns samma enorma tillfredsställelse och lycka när jag väl är på trygga marken igen.

Gratulerar till en nybliven mor!

Idag blev en av mina barndomsvänner mamma för första gången. Den lille (!) gossen föddes i vecka 26 men verkar vara en riktig fighter! Grattis S och K till lille August.

Katerina Janousch skriver från min hjärna

>Hur många barn ska vi ha?

En explosion är nära

Det känns som att jag skulle behöva berätta en massa saker som jag har inom mig, men jag kan inte. Inga "dåliga" saker men väldigt personliga. Hur pratar man om saker som egentligen inte är jobbiga att prata om, om det nu är så att den man behöver prata med tycker att det är jobbigt?! Ja, jag vet att jag är kryptisk. En box-säck kanske skulle få mig att må lite bättre. Kanske.

Sushi ÄR gott

Har haft en mysig kväll tillsammans med fröken N. Vin, sushi och hela restaurangen för oss själva. Ja, en tisdagskväll kan man kanske inte förvänta sig fullt hus direkt. Varför gör man inte sånt här oftare?! Att gå ut och äta med en väninna, helt själv utan barn, är så värdefullt. Sen att man i stort sett bara pratar om barnen är ju som det är. Men lite annat hann vi också prata om. MER vin nästa gång, tack! Kanske en och annan dans också. Jepp, är partysugen. Sushi-begäret är stillat nu. Ett tag.

4 år och nästan tonåring

Dagens citat från min dotter:

"Du ska hämta mina mockasiner till mig tjocka tanten".

När hon sen såg mitt ansiktsuttryck tog det inte lång tid innan jag fick ett "förlåt mamma".

Clostridium?!

Någon som har erfarenhet av Clostridium i tarmarna?! All info mottages!

Just nu ser energinivåerna dåliga ut

Jag har varit förkyld i en vecka. Innan dess hade lillebror en bakterie i tarmarna som gjorde att vi (jag...) fick gå upp mitt i natten och byta blöja, vilket medförde till att vi fick natta om. Det kunde ta en sisådär 3 timmar/gång. Detta höll på under en månads tid. Förra veckan blev han bättre MEN då får han smygfeber och en massa snor. Aha, tänderna! Tror att det är 4 tänder på väg ut, men det är bara de jag ser. Kan ju vara fler... Tänderna spökar för honom på nätterna och vi (jag...) är uppe en sisådär 2 timmar/natt med honom. Har jag nämnt att sömn inte riktigt är hans grej? Hrmmm.

Storasyster har kommit in i ännu en utvecklingsfas. Hon fyller ju snart 4 år och i den åldern händer det mycket i deras utveckling. Man ska liksom bli stor, men ändå vara liten. Man ska klara allt själv tycker hon stundtals, medan hon andra stunder pratar bebisspråk och knappt kan tugga sin macka själv. Ja, det är en gyllene ålder. Tuff för henne, tuff för oss. Men ur den här striden kommer vi alla att gå ur starkare än när vi gick in i den. Har jag förresten sagt att vår dotter som annars sover sååå bra inte vill somna på kvällarna, drömmer mardrömmar om nätterna och därefter inte kan komma till ro samt MÅSTE vinka till pappa kl 6 på morgonen när han ska till jobbet och därför sover alldeles för lite? Jepp, det är lajbans här hemma med två trötta barn. Men vad vi älskar dem!

Så länge vi båda andas

Den fjärde och sista (!) boken i Twilight-serien heter "Så länge vi båda andas" på svenska. Jag har läst en 100 sidor och har en massa kvar. Men är hooked! Den är så gripande bra och jag är glad att jag sett de tre filmerna innan jag läste boken. Jag ser Bella och Edward så tydligt framför mig när jag läser och förstår deras heta och passionerade blickar när jag läser om det i boken. Boken väntar på mig så fort jag får en liten stund över och jag har så svårt att slita mig. Det där med skönlitteratur är annars inte riktigt min grej, men nu är jag fast.

Cirkus Imago

Dottern min har fastnat för ett barnprogram som heter Cirkus Imago. Det är Morgan Alling som skriver manus och hela hans barnsliga humor går igenom. Det är otroligt rolig humor och inte bara barn kan gripas av programmets karaktärer och dess otroligt roliga kiss-och-bajs-humor. Har du inte sett programmet så gör det!

>Cirkus Imago på SVT Play

Skrik-perspektiv

Idag har lilleman inte mått bra. Massa snor, hosta och allmänt förkyld. En aningen febrig kanske. På väg hem från dagis började han att åma och kråma sig i vagnen. När vi gått halva vägen började han gallskrika och sen höll han på sådär i kanske 30 minuter.

Förr: Jag hade nästan börjat gråta själv. Hjärtat hade rusat och jag hade nästan sprungit hem.

Idag: Gick med lugna steg, med hjärtat där det skulle vara och andades lika lugnt som jag brukar.

Idag är vi inte i ett krisläge, vilket vi varit under en LÅNG tid med liten. Det känns så skönt att faktiskt kunna bemästra dessa jobbigare stunderna. Att inte gripas av panik när han är ledsen. Han är ju inte ledsen så mycket mer än andra bebisar nu för tiden. Vi har kommit på hur vi måste göra för att få vardagen att funka. Och det funkar! Proud as I can be!

Intet nytt

Det blev inget av min lilla hemlis. Inte denna gången. Men jag ska nog fullfölja planen ändå!

Min lilla hemlighet

Och så tog livet (kanske) en helt ny riktning! Återkommer när jag fått mer besked. SPÄNNANDE!

Sida

Jahopp, då har jag registrerat mitt CV hos Sida. Ödet avgör allt, men påverka det går nog litegrann...

Mina barns namn

Många tycker och tänker när det gäller att namnge en bebis. För oss spelade inte andras tyckande någon roll, utan vi valde två namn som vi tycker om och som betyder något för oss. Med tanke på mitt ursprung ville jag behålla en del av det till mina barn som har ett sååå otroligt svenskt efternamn. Min kusin skickade ett mejl till mig för ett tag sedan där det står så här om mina barns namn:

Mika

The name Mika comes from the Hebrew origin. In hebrew the meaning of the name Mika is; gift from God.

Eli

The name Eli comes from the Hebrew origin. In Hebrew the meaning of the name Eli is: High, ascended, or 'my God'. Famous bearer: The Old Testament priest Eli cared for the prophet Samuel when Samuel was a child.

Då står liten i dagiskö!

Ja, men hur galet är inte det. Han är ju min bebis. Men verkligheten kommer ju ikapp. Den 15 augusti kunde jag tidigast söka, så det innebär att jag måste förlänga min föräldraledighet. Hoppas nu bara att vi får en plats också!

2010 var ju faktiskt ett bra år också!

Två gamla vänner kom tillbaka in i mitt liv. Som jag har längtat efter er. När det händer jobbiga och tråkiga saker verkar det som att man söker sig dit man känner en trygghet och glädje. De vänner jag funnit tillbaka till har hela tiden funnits i mitt liv, men nu har vi liksom hittat tillbaka till varandra. Känns helt underbart! Jag är så glad att H och C finns i mitt liv igen.

Inte arg, inte ledsen men sååå besviken

Ibland känner man en viss hopplöshet inför situationer man vill kunna påverka men inte kan påverka. Så har jag känt ganska länge nu och det gnager på mitt humör, min ork och min livsglädje. Känner mig arg, frustrerad, irriterad och så där. Så om du tycker att jag är lite grå och trist just nu så stämmer det. Men så är det. Inget att göra åt. Jag är ju den jag är, precis som titeln på min blogg antyder. Take it, or leave me.