Skrik-perspektiv

Idag har lilleman inte mått bra. Massa snor, hosta och allmänt förkyld. En aningen febrig kanske. På väg hem från dagis började han att åma och kråma sig i vagnen. När vi gått halva vägen började han gallskrika och sen höll han på sådär i kanske 30 minuter.

Förr: Jag hade nästan börjat gråta själv. Hjärtat hade rusat och jag hade nästan sprungit hem.

Idag: Gick med lugna steg, med hjärtat där det skulle vara och andades lika lugnt som jag brukar.

Idag är vi inte i ett krisläge, vilket vi varit under en LÅNG tid med liten. Det känns så skönt att faktiskt kunna bemästra dessa jobbigare stunderna. Att inte gripas av panik när han är ledsen. Han är ju inte ledsen så mycket mer än andra bebisar nu för tiden. Vi har kommit på hur vi måste göra för att få vardagen att funka. Och det funkar! Proud as I can be!