Men alltså, SKIT OCKSÅ!

Ibland i livet så inser man att åldern har tagit ut sin rätt. När man är inne på sitt trettiofjärde levnadsår så kan man inte längre blunda för hemskheter och jobbiga saker som man lätt kunde blunda för när man nyss fyllt 20 år. Och inte för att snacka om när man var ännu yngre än så. I tonåren var de största bekymren om huruvida man skulle jobba ett extrapass eller inte för att kunna handla den rosa OCH den svarta toppen, om man skulle plugga i Lund eller Kalmar, om var  man skulle resa under sommaren... Ja, ni fattar. Men nu. Ja, JÄVLAR! Jag har tidigare skrivit om en andra massa jobbiga saker. Trodde ett tag att döden var liksom det jobbigaste. Och det tror jag nog det fortfarande är. Och det är det som gjort att jag "vaknat". Sedan 2010 har jag verkligen rannsakat mig själv. Försöker att vara den bästaste mamman jag bara kan, en snäll och bra fruga och en god medmänniska.

Under de senaste åren så har jag försökt göra det bästa för att hjälpa några människor i min närhet som varit i nöd. Många framsteg har gjorts, men just nu har det tagit tvärt stopp. Som att slå huvudet rakt i en vägg. Som att sörja någon som dött. Pang, boom. Energin är slut, jag känner mig totalt dränerad. Totally, liksom. Nästan som att i stort sett genomföra en halvmara men när målgången närmar sig falla ihop som en sprattlande liten fisk som kommit ut ur akvariet och snart inte orkar hålla ut längre.

Att göra det bästa man bara möjligtvis kan, för att få det bästa liv man möjligtvis kan, är min prioritet. Och jag kan omöjligt förstå att inte alla vill detta. Eller vill alla detta, bara att de inte vet hur?! Eller är det något/någon annan som styr så att målen inte går att uppnås? Eller är det så att målet är oklart och därför inte går att uppnå? Eller beror det på något helt annat?

Jag tänker i alla fall fortsätta med mitt fokus. Att göra det bästa av mitt och min familjs liv. Att njuta så länge livet ler och vi har det.

Hur tänker du?

Det stora beslutet

Ja, nu har jag nog nästan tagit ett beslut angående min framtid. Lite beroende på vad som händer med maken och hans jobb. Men jag kommer nog att sätta mig i skolbänken igen. Om jag vågar. Är sååååå jäkla livrädd. Att plugga igen. Tentaångest. Söka jobb. Att inte ha en inkomst under den tiden jag studerar. SHIT! Och sen är det ju ut på arbetsmarknaden igen. Helt grön. Oerfaren. Och inte att glömma - LÖNEN! Kommer ju få gå ner massor i lön. MASSOR! Ja, ni hör själva. Jag är skräckslagen.

Om någon är kvar på bloggen. Snälla, om ni har några lugnande eller vuxna ord. HIT ME!

Idag fick jag ligga med min man!

Ett liten kram. Det enda som behövs för att tanka energi. Att känna hans kärlek. Min man! Alltså. MIN MAN! Han är den jag älskar högst på den här jorden. Ja, förutom mina barn, min syster, min systers barn och mina föräldrar. Ja, men ni fattar. Han är mitt allt. Min stora kärlek. Min klippa. Den som kan reta mig till vansinne. I alla fall. Det är lite galet hemma hos oss nu. Vår grabb är fortfarande inte speciellt världsbäst på att sova. Och vår minsting. Ja, herrejävlar. Inte trodde vi i vår vildaste fantasi att hon. Den lilla loppan som sov såååå bra skulle vända och bli ett nattmonster. Ja. Men detta innebär att tiden för mig och min man liksom inte existerar. På dagarna springer det runt en massa barn och på nätterna likaså. Med undantag för lilla då som inte kan springa.

Men så ikväll kom en lucka. Jag frågade maken min om han ville ligga med mig och självklart ville han det. I hela 20 sekunder, uppskattningsvis, fick vi hålla om varandra innan sonen krävde sin mor. Men det är inte illa att få krama om sin man i hela 20 sekunder. 20 sekunder där jag får sniffa på honom, 20 sekunder där jag får hans armar runt om mig, 20 sekunder där jag får hämta energi som jag bara kan få från honom. Härligt!

När fick ni ligga senast?