onsdagen den 8:e januari 2014

Idag fick jag ligga med min man!

Ett liten kram. Det enda som behövs för att tanka energi. Att känna hans kärlek. Min man! Alltså. MIN MAN! Han är den jag älskar högst på den här jorden. Ja, förutom mina barn, min syster, min systers barn och mina föräldrar. Ja, men ni fattar. Han är mitt allt. Min stora kärlek. Min klippa. Den som kan reta mig till vansinne. I alla fall. Det är lite galet hemma hos oss nu. Vår grabb är fortfarande inte speciellt världsbäst på att sova. Och vår minsting. Ja, herrejävlar. Inte trodde vi i vår vildaste fantasi att hon. Den lilla loppan som sov såååå bra skulle vända och bli ett nattmonster. Ja. Men detta innebär att tiden för mig och min man liksom inte existerar. På dagarna springer det runt en massa barn och på nätterna likaså. Med undantag för lilla då som inte kan springa.

Men så ikväll kom en lucka. Jag frågade maken min om han ville ligga med mig och självklart ville han det. I hela 20 sekunder, uppskattningsvis, fick vi hålla om varandra innan sonen krävde sin mor. Men det är inte illa att få krama om sin man i hela 20 sekunder. 20 sekunder där jag får sniffa på honom, 20 sekunder där jag får hans armar runt om mig, 20 sekunder där jag får hämta energi som jag bara kan få från honom. Härligt!

När fick ni ligga senast?

onsdagen den 18:e december 2013

Att få känna sig som en människa

Maken sover med minsta trollet inatt. Jag sover ensam. Förhoppningsvis. Om inte någon av de andra två vaknar. Alla behöver mig. Jag är deras centrum. Mamma, maka, mör. MÖR. Mög. 

Så. Fokusera.

Ikväll har jag delat en halv paradisask med mig själv. Just för att jag kan, eftersom maken somnat med skrikbaggen. Har dessutom kollat på TV, surfat på datorn och svarat på sms. Samtidigt! Allt detta möjligt eftersom jag annars springer in till bebis kvällarna i ända eftersom hon behagar att vakna typ var 20 min. Nätterna tar jag i ett separat inlägg...

Och det är min definition på vad jag behöver för att känna mig lite mer som en människa än en mör mor.

onsdagen den 4:e december 2013

Oh yes, I'm still here

Livet. Ja. Att hinna med livet. Alla måsten. Inte helt lätt. Idag passade jag och lillan, som hunnit bli drygt 8 månader, på att hämta ut ett paket på Posten. Där sprang jag på en gammal bekant som jag inte sett på tre år. Han frågade mig varför jag slutat blogga. 

Livet. Ja.

Men blev så glad av de berömmande orden om min blogg. Kanske dags att ta upp den igen. Men finns det någon kvar som vill läsa min blogg? Lämna gärna en kommentar i så fall!

torsdagen den 13:e juni 2013

Förkylning hos män

Ja, inte bara förkylningar utan även andra lättare åkommor som barnen (?) drar hem drabbar män så mycket hårdare än oss kvinnor. Varför? Snälla, ge mig ett svar på det!

Min make är näst intill sängliggandes 24 timmar om dygnet när han har snuva och 38 graders feber. Det är knappt så han orkar äta. Typ. Tror ni förstår den ironiska undertonen i detta. Typ.

Är jag förkyld. Ja, gissa om jag kan sova så mycket jag vill? Tror ni gissat rätt. Och svaret retar mig något så in i. 

Varför är det så här? Vet att detta är oerhört vanligt då jag ju trots allt pratar med folk ibland. Om detta, bland annat.

onsdagen den 12:e juni 2013

Ibland försöker jag känna efter...

Är jag färdig med barnafödandet? Denna fråga ställer jag mig själv då och då. Påminner liksom mig själv... Efter att sonen, vår tvåa, föddes behövde jag inte påminna mig om frågan eftersom den poppade upp ständigt i min hjärna. Den malde så att det gjorde ont i hela mig. Längtan efter ett barn till gjorde sig olidligt påmind hela tiden! 

Och så nu då. Jag känner nada. Inget. Är så nöjd och otroligt tacksam att vår lilla loppa bestämde sig för att komma till oss. Hon har fyllt det hål och den plats som fanns i vår familj. Nu är vi helt komplett. Jag mår bra, maken mår bra, familjen mår bra! 

Det blir inte fler barn i den här familjen. Skulle vi ångra oss någon gång har vi pratat om adoption eller att vara stöd/fosterfamilj. 

Håll drömmarna och kärleken levande gott folk!

tisdagen den 4:e juni 2013

Du är en häxa, mamma!

Jo, men tack. Höll på att börja gråta när sonen använde dotterns ord igår. De hade betett sig som vilddjur hela dagen igår. De slogs, retades, skrek 2 cm från sin sovande lillasysters huvud, sparkade på varandra osv. Efter försök med att styra om, distrahera, locka och HOTA tog mitt tålamod slut. Jag sa till dem att gå upp på andra våningen och stanna där tills de lugnat sig, men kaoset fortsatte. Jag rusar upp och skäller som aldrig förr. Skäller så som man bara kan om bägaren runnit över, tröttheten tagit över och barnen bråkat oavbrutet en hel dag.

Efter en stund kommer barnen ner och säger förlåt, varav 3-åringen säger "Mamma är en häxa, pappa är snäll". Jag håller in tårarna, tittar på 6-åringen, som vänder bort huvudet. Jag behöver egentligen inte fråga henne om det är hon som sagt så. Lite motigt erkänner hon att det är hon som alltså planterat detta i lillebrors mun. Varför jag håller inne tårarna, det kan jag inte svara på. 

När maken kommer hem berättar jag vad som hänt och sagts och dottern skäms ögonen ur sig. Inte för att hon betett sig som ett vilddjur hela dagen, men för vad hon sagt. Resten av kvällen är barnen lugna som lamm.

Så med andra ord är jag en respektingivande häxa som borde ta ton lite då och då...

onsdagen den 15:e maj 2013

Carpe fucking diem!

Jag vill sååå mycket. Det som är mest vitalt av alla viljor är att kunna jobba med det jag trivs med MEN att göra det i den staden jag bor i så att jag slipper lägga tre timmar på att pendla varje dag. Därför är tankarna på att studera igen starkare än någonsin nu när vi berikats med ännu en familjemedlem.

Men jag har ju krav på mina studier. Jag vill kunna plugga på distans så att jag kan planera in studietiden själv. Så att jag kan jobba också och slippa ta mer studielån. 

Socionom - nog den utbildning som lockar mest men finns inte på distans.

Sjuksköterska - finns på distans och öppnar upp möjligheter men jag oroar mig så mycket för hur jag ska klara en del tunga moment inom yrket.

Sjukgymnast - finns inte på distans men skulle ju vara superspännande eftersom jag då kunde jobbat med bland annat idrottsskador som ju ligger mig varmt om hjärtat. Ja, inte själva skadorna. Men idrotten.

Men jag måste snart bestämma mig. Innan barnen är tonåringar liksom. Det är ju nu under småbarnsåren som jag känner att det är så oerhört viktigt för mig att finnas nära till hands för mina barn!

Dock finns många fördelar med jobbet jag har idag: lönen, fria arbetstider (kan ta jobbet med mig hem och avsluta), kan jobba hemifrån ibland. Så de positiva egenskaperna är många men känner inte att jag kan se mig som kommunikatör om 20 år. Inte ens om tio är om jag inte hittar nya utmaningar inom yrket. Dessutom har jag alltid velat jobba med människor.

Att det ska vara så svårt att veta?!

Hilfe, bitte!