onsdag 3 oktober 2018

Long time, no see

“You never know how strong you are until being strong is your only choice.” 

― Bob Marley



Ja. Det är en hel evighet sedan jag skrev. Och nu är det liksom dags igen. Att få ventilera. Att få skriva av sig och ge min sida av hur livet som småbarnsförälder faktiskt kan se ut. På vårt sätt eller på någon annans sätt. 

Vi lever och har ingen dödlig åkomma. Så vi har det bra. Men vi lever i en väldigt tuff verklighet just nu. En verklighet där varken jag eller min man räcker till. Där jag har valt att ta en paus från de runt omkring som vill hjälpa, men tyvärr inte kan hjälpa så som jag skulle önska just nu. Av olika skäl.

För 1,5 månad sedan var det dags att återgå till jobbet efter en OERHÖRT härlig sommar. Jag var tankad med energi och laddad för att sätta igång med höstens utmaningar. Men då. Ja, då viker sig benen under mig och jag kan inte ställa mig upp. För att ta den korta versionen. Så, började hösten med en sjukskrivning för mig. Inte helt optimalt, men hanterbart.

Så. Nummer två i listan på oförutsedda hösthändelser:

Vår dotter, som i många år kämpat med problem i magen, får så ont att hon inte kan gå till skolan, sova eller andas. Vi blir runtbollade till flera olika läkare, som alla säger samma sak. Det är nog inget eftersom alla provsvaren är stabila. Denna gången. Sist hade hon höga värden på ett av proverna som motades ner med hjälp av laktosfri kost, även om symtomen i sig inte helt försvann. Och nu då. När hösten tog fart, då har även smärtorna ökat till den grad att vardagen inte fungerar som den ska. Men att få hjälp med magåkommor verkar näst intill omöjligt. Näst intill.

Maken min. Ja. Nummer tre på den här listan då. Han går och drar på sig någon märklig infektion som kräver tre antibiotikakurer innan han blir av med infektionen. Att han sen råkar vara nästan döv på ena örat av infektionen... Ja, det får väl vara så då. Och just ja, han har bytt tjänst. Och det vet nog många vad det innebär. MASSOR med nytt som ska bearbetas och som han ska få rutin på. Parentesen i denna mening är att han har lite (läs mycket) svårt att bromsa och finnas där för familjen så som frun hade önskat i den situation som råder.

Ja, men vi kör väl på sista delen av listan då. Sonen. Han går och trillar och bryter sitt ben så pass att han får ett helgips. Tungt? JA! Svårt att klara dagliga vardagsbestyr själv? JA!

Så lite väl mycket saker som läggs på hög, som ska hanteras. Men som bara inte går att stressa fram. Det får ta sin tid. Och vi får kämpa. Riktigt hårt. Men det klarar vi. Vi har gjort det förr.

Jag är så galet efter, rent jobbmässigt. Min man har ständigt dåligt samvete över hemmet/arbetet. Ekvationen är två golvade föräldrar. Men vi lever!

tisdag 3 juni 2014

Men alltså, SKIT OCKSÅ!

Ibland i livet så inser man att åldern har tagit ut sin rätt. När man är inne på sitt trettiofjärde levnadsår så kan man inte längre blunda för hemskheter och jobbiga saker som man lätt kunde blunda för när man nyss fyllt 20 år. Och inte för att snacka om när man var ännu yngre än så. I tonåren var de största bekymren om huruvida man skulle jobba ett extrapass eller inte för att kunna handla den rosa OCH den svarta toppen, om man skulle plugga i Lund eller Kalmar, om var  man skulle resa under sommaren... Ja, ni fattar. Men nu. Ja, JÄVLAR! Jag har tidigare skrivit om en andra massa jobbiga saker. Trodde ett tag att döden var liksom det jobbigaste. Och det tror jag nog det fortfarande är. Och det är det som gjort att jag "vaknat". Sedan 2010 har jag verkligen rannsakat mig själv. Försöker att vara den bästaste mamman jag bara kan, en snäll och bra fruga och en god medmänniska.

Under de senaste åren så har jag försökt göra det bästa för att hjälpa några människor i min närhet som varit i nöd. Många framsteg har gjorts, men just nu har det tagit tvärt stopp. Som att slå huvudet rakt i en vägg. Som att sörja någon som dött. Pang, boom. Energin är slut, jag känner mig totalt dränerad. Totally, liksom. Nästan som att i stort sett genomföra en halvmara men när målgången närmar sig falla ihop som en sprattlande liten fisk som kommit ut ur akvariet och snart inte orkar hålla ut längre.

Att göra det bästa man bara möjligtvis kan, för att få det bästa liv man möjligtvis kan, är min prioritet. Och jag kan omöjligt förstå att inte alla vill detta. Eller vill alla detta, bara att de inte vet hur?! Eller är det något/någon annan som styr så att målen inte går att uppnås? Eller är det så att målet är oklart och därför inte går att uppnå? Eller beror det på något helt annat?

Jag tänker i alla fall fortsätta med mitt fokus. Att göra det bästa av mitt och min familjs liv. Att njuta så länge livet ler och vi har det.

Hur tänker du?

tisdag 22 april 2014

Det stora beslutet

Ja, nu har jag nog nästan tagit ett beslut angående min framtid. Lite beroende på vad som händer med maken och hans jobb. Men jag kommer nog att sätta mig i skolbänken igen. Om jag vågar. Är sååååå jäkla livrädd. Att plugga igen. Tentaångest. Söka jobb. Att inte ha en inkomst under den tiden jag studerar. SHIT! Och sen är det ju ut på arbetsmarknaden igen. Helt grön. Oerfaren. Och inte att glömma - LÖNEN! Kommer ju få gå ner massor i lön. MASSOR! Ja, ni hör själva. Jag är skräckslagen.

Om någon är kvar på bloggen. Snälla, om ni har några lugnande eller vuxna ord. HIT ME!

onsdag 8 januari 2014

Idag fick jag ligga med min man!

Ett liten kram. Det enda som behövs för att tanka energi. Att känna hans kärlek. Min man! Alltså. MIN MAN! Han är den jag älskar högst på den här jorden. Ja, förutom mina barn, min syster, min systers barn och mina föräldrar. Ja, men ni fattar. Han är mitt allt. Min stora kärlek. Min klippa. Den som kan reta mig till vansinne. I alla fall. Det är lite galet hemma hos oss nu. Vår grabb är fortfarande inte speciellt världsbäst på att sova. Och vår minsting. Ja, herrejävlar. Inte trodde vi i vår vildaste fantasi att hon. Den lilla loppan som sov såååå bra skulle vända och bli ett nattmonster. Ja. Men detta innebär att tiden för mig och min man liksom inte existerar. På dagarna springer det runt en massa barn och på nätterna likaså. Med undantag för lilla då som inte kan springa.

Men så ikväll kom en lucka. Jag frågade maken min om han ville ligga med mig och självklart ville han det. I hela 20 sekunder, uppskattningsvis, fick vi hålla om varandra innan sonen krävde sin mor. Men det är inte illa att få krama om sin man i hela 20 sekunder. 20 sekunder där jag får sniffa på honom, 20 sekunder där jag får hans armar runt om mig, 20 sekunder där jag får hämta energi som jag bara kan få från honom. Härligt!

När fick ni ligga senast?

onsdag 18 december 2013

Att få känna sig som en människa

Maken sover med minsta trollet inatt. Jag sover ensam. Förhoppningsvis. Om inte någon av de andra två vaknar. Alla behöver mig. Jag är deras centrum. Mamma, maka, mör. MÖR. Mög. 

Så. Fokusera.

Ikväll har jag delat en halv paradisask med mig själv. Just för att jag kan, eftersom maken somnat med skrikbaggen. Har dessutom kollat på TV, surfat på datorn och svarat på sms. Samtidigt! Allt detta möjligt eftersom jag annars springer in till bebis kvällarna i ända eftersom hon behagar att vakna typ var 20 min. Nätterna tar jag i ett separat inlägg...

Och det är min definition på vad jag behöver för att känna mig lite mer som en människa än en mör mor.

onsdag 4 december 2013

Oh yes, I'm still here

Livet. Ja. Att hinna med livet. Alla måsten. Inte helt lätt. Idag passade jag och lillan, som hunnit bli drygt 8 månader, på att hämta ut ett paket på Posten. Där sprang jag på en gammal bekant som jag inte sett på tre år. Han frågade mig varför jag slutat blogga. 

Livet. Ja.

Men blev så glad av de berömmande orden om min blogg. Kanske dags att ta upp den igen. Men finns det någon kvar som vill läsa min blogg? Lämna gärna en kommentar i så fall!

torsdag 13 juni 2013

Förkylning hos män

Ja, inte bara förkylningar utan även andra lättare åkommor som barnen (?) drar hem drabbar män så mycket hårdare än oss kvinnor. Varför? Snälla, ge mig ett svar på det!

Min make är näst intill sängliggandes 24 timmar om dygnet när han har snuva och 38 graders feber. Det är knappt så han orkar äta. Typ. Tror ni förstår den ironiska undertonen i detta. Typ.

Är jag förkyld. Ja, gissa om jag kan sova så mycket jag vill? Tror ni gissat rätt. Och svaret retar mig något så in i. 

Varför är det så här? Vet att detta är oerhört vanligt då jag ju trots allt pratar med folk ibland. Om detta, bland annat.