Imorgon börjar mannen jobba efter att ha varit hemma i fem veckor. Han och barnen sover sedan någon timme tillbaka. Jag har tränat, hängt upp tvätt, kastat in en ny laddning med tvätt, kollat min facebook, ätit en blodapelsin och... känner mig så ensam. Nu är vi tillbaka i verkligheten igen. Mannen jobbar galet mycket och jag är hemma med barnen och njuter.
MEN! Om en månad... ja... då är vi verkligen tillbaka i verkligheten igen. Då är det nämligen dags för mig att återgå till mitt arbete. Jag känner INGET kring det. Inte stress, inte panik, inte glädje. Känner mig bara tom. Skulle så gärna vilja vara hemma med barnen kanske på deltid, men det går inte ihop med mitt jobb. Jag accepterar läget och är mentalt förbered på att jag ska sätta mig framför datorn och faktiskt få betalt för det. Ångesten kommer nog att komma sakta men säkert, men först ska jag NJUTA av att vara hemma med barnen i tre veckor till för att sedan skola in lillebror och se hur storasyster njuter av att få träffa alla sina kompisar på dagis igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar