Gravidnojja

Jag håller på att bli tokig. Tänker så mycket katastroftankar just nu. Troligtvis är det hormoner som spökar men ni får väldigt gärna lugna mig!

Min barnmorska sa vid inskrivningen att det var ok att äta fisksushi vilket jag har gjort ett par gånger under graviditeten. Jag minns från de två tidigare graviditeterna att man ska undvika vakuumförpackade smörgåspålägg. Denna gången har jag inte varit så noga med det. Tror dock att jag har fryst in skinkan ett par dygn innan jag ätit den, men minns ju liksom inte nu vad jag gjorde för 15 veckor sedan.

Så nu nojjar jag över att jag ätit något olämpligt som gett bebis en listeria- eller toxoplasmainfektion.

Jag nojjar också över att bebis ska dö av psd sent i magen. Jag nojjar över att bebis ska vara sjuk på något annat sätt. Jag nojjar hela tiden, dag som natt. Drömmer dessutom att min älskling lämnar mig. Det är ju i och för sig inget jag nojjar över eftersom jag vet att han är upp över öronen förälskad i mig. Men ja, jag är i den där jobbiga fasen av graviditeten när jag nojjar.

Hur har du ätit under dina graviditeter? Hur mycket ska man oroa sig och hur mycket ska man följa råden från slv?

Fan vad fega vi är!

Min syster är nu på väg att flytta från ett land till ett annat, tillsammans med sin man och deras två barn. Det är inte första gången. Min syster har på åtta år bott på tre olika platser i världen. Visst, det är inte utan att tårar har fälts och ångesten tagit över men de har genomfört det!

Min familj då. Vi vågade oss från en liten håla i Småland till en liten håla i Skåne för snart fyra år sedan. Efter det har vi vid flertalet tillfällen pratat om att flytta till olika ställen i Skåne men även utomlands. Men vi är för bekväma. Vågar inte. Tänker på hur barnen skulle må.

Ja, tjena så olika det kan vara.

Hur långt hade du vågat flytta?

Tårarna fullkomligt sprutade

I måndags fick jag reda på att jag har mitt jobb kvar. Jag fick också reda på att jag inte fått någon av de två tjänster jag sökt i denna omorganisation. Jag blev placerad på en tjänst som jag aktivt och medvetet valt bort.

Känner mig så ledsen och besviken. Givetvis är jag tacksam över att ha jobbet kvar då andra kollegor blivit uppsagda. Men var hittar jag min morot, min sporre, i en roll som jag inte intresserar och utvecklar mig i närheten så mycket som de jag sökte gör?! Dessutom är den rollen jag helst ville ha, och har kompetens för, vakant. JAG VILL HA DEN! Men icke. Får inte.

Så ikväll bröt jag ihop. Har gråtit som aldrig förr. Är så väldigt ledsen.

Vad hade du gjort?!

Kocker

Läkaren som jag träffade på förlossningen i helgen ringde precis. Jag har två olika bakterier i underlivet. De kan ha varit orsaken till de sammandragningar jag fick. Ska nu käka medicin - igen - och hoppas att det är sista kuren denna graviditet. Frågan är bara vad min läkare på specialistmödravården kommer att säga angående att jag ska äta penicillin. Alla läkare tycker nämligen så olika. Himla märkligt det där... Olika skolor antar jag!

Någon som har erfarenhet av olika typer av bakterietillväxter som orsakar sammandragningar under sin graviditet?

Ska bebis komma nu, eller?!

Igår fick jag kraftiga smärtor i magen. Maken fick snabbt klä på barnen, lämnade den ene hos vänner och den andra på kalas. Sen åkte vi till förlossningen. Jag hade sammandragningar som kom i ett jämnt tempo. Efter undersökning visade det sig att jag hade börjat öppna mig. Fick en dos med Bricanyl insprutad i låret och efter ett tag lugnade sig sammandragningarna. Har fått med mig piller hem och ska äta dem i en veckas tid. Sedan blir det uppföljning. Så förhoppningarna om att jag i fredags hade mitt sista besök på specialistmödravården raderades.

Så många tankar hann flyga igenom huvudet under de timmar vi vår på sjukhuset igår. Var bebis på väg? Skulle de lyckas stoppa sammandragningarna? Hur mår bebis? Vad händer om bebis kommer 13 veckor för tidigt? Och så vidare, och så vidare.

Nu gick allt bra och jag tar det så lugnt som jag bara kan. Imorgon väntar samtal till specialistmödravården och en förhoppningsvis lugn dag på jobbet.

26 +4

Har varit hos min läkare på specialistmödravården idag. Troligtvis det sista besöket den här graviditeten. Eller förhoppningsvis, ska det nog heta.

Jag är GBS-bärare (Grupp B Streptokocker) och har haft blödningar från vecka 7 fram till vecka 25. Men nu verkar blödningarna ha stabiliserats. GBS är inte så mycket att göra något åt så länge jag inte har några symptom på exempelvis urinvägsinfektion eller att jag får mycket sammandragningar. Jag måste dock, som alla GBS-bärare, behandlas intravenöst med antibiotka under förlossningen för att bebis inte ska bli sjuk. Bebis kan nämligen bli riktigt, riktigt sjuk annars.

Men. Läkaren kollade bebis idag och allt såg så fint ut. Han kollade också ungefärlig vikt på bebis just nu som låg på lite drygt 900 g. Så bebis blir ingen stor bebis, utan en nätt och lagom liten godbit.

Efter ultraljudet berättade läkaren att jag inte behöver göra fler extrakontroller! Jag har nämligen varit på kontroll med 2-3 veckors mellanrum sedan v 7. När jag lämnade sjukhuset idag greps jag av sådan enorm glädje och kärlek. Längtar något enormt efter att få se vår bebis och få hålla bebis i min famn. Det tickar på nu och det är bara lite mer än 13 veckor kvar tills bebis är beräknad!

När jag blev gravid igen

Ni som har följt min blogg har ju vetat om min längtan efter ett tredje barn. Ni har också vetat att min man absolut inte längtat efter tre barn. Men så blev jag gravid. Bara sådär. Och nu är jag i vecka 27. Många har frågat lite försiktigt om hur jag gjorde för att övertala maken. Men eftersom det blev som det blev så sattes vi båda i chock.

För att reda ut hur vi skulle göra med graviditeten gick vi på ett så kallat "abortsamtal". Under det samtalet fick vi tillsammans med en kurator prata igenom för- och nackdelar, beroende på vilket val vi skulle göra. Det var inte självklart för någon av oss hur vi skulle göra, inte ens för mig som hade min enorma längtan. För att ta ett barn till världen när pappan absolut inte vill, det var inte något jag ville. Och ja, vi vara båda där när barnet blev till. Därför skulle vi också ta ett gemensamt beslut. Under den kvällen, efter att vi varit hos kuratorn, föll alla pusselbitar på plats. Maken hade funderat, jag visste fortfarande varken in eller ut. Han ville att vi skulle behålla! En av sakerna han sa den kvällen till mig var "Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå!". Jag tjöt så att tårarna sprutade! Men än kunde jag inte andas ut och glädjas. Idag kan jag det. Under flera, flera veckors tid har jag kunnat göra det. Men det har tagit tid. Nu gläds hela familjen åt bebisen som är beräknad till den 10 mars.

Och som vi längtar!