Stänger bloggen för obehöriga

Kära läsare,

Jag uppskattar att jag har trogna följare och jag uppskattar de kommentarer som kommer in. Men av olika anledningar så kommer jag nu att låsa bloggen för den allmänna publiken. Vill du fortfarande ha tillgång till mina tankar så lämna en kommentar med din mejladress. Du kan också kontakta mig via mejl eller på facebook om du inte vill lämna ut din adress för världen. Hör av dig så missar du inte mitt nästa inlägg om Män och preventivmedel!

Hej svejs och trevlig helg!

En ny blogg-serie... Om MÄN!

Läste om en kompis på Facebook som bara hade sovit två timmar härom natten. Hennes äldsta barn hade varit vaken till midnatt och den yngste hade vaknat kl två på natten och inte somnat om förrän den äldsta vaknat igen. Två timmars sömn! Jisses. När jag frågade var mannen höll hus så sa hon att det är hon som tar nätterna. Det var det som gjorde att jag valde att skriva om ett nytt ämne här i min blogg - MÄN! Och först ut blir:

Män och sömn
Kom ihåg att jag generaliserar. Jag vet att det jag skriver inte stämmer för allas män, men det verkar vara ett vanligt fenomen...

Så, vännen jag skrev om i början av dagens inlägg hade alltså sovit två timmar för att barnen höll henne vaken. Hennes man låg och sov, troligtvis ovetandes om den hopplösa situationen som mamman till hans barn, kvinnan i hans liv, hans älskade (ja, ni fattar) var utsatt för denna natt. Och ja, det var ju inte den enda natten hon hade eller kommer att ha det så.

Så till min man. Bara som ett exempel. Inget illa. Älskar min man. Vår överenskommelse här hemma är att jag tar nätterna. Av MÅNGA anledningar så är överenskommelsen så. Funkar bäst så hos oss. MEN! Han går upp på morgonen och tar barnen så att jag får ligga kvar. Detta tillämpas, självklart, bara på helgerna eftersom han ju jobbar mitt i veckan och även jag nu. När morgon är, kan jag ju lite själv bestämma. Har natten varit tuff, vilket den ju faktiskt varit under stora delar av det senaste 1,5 året, så kan morgon redan vara vid klockan 04:30. Jepp. MEN! Återigen. MÄN! Det är liksom inte många gånger jag stört hans Törnrosa-sömn. Det är inte många gånger som han stört den själv. Han sover på något underligt vis igenom mycket av stohejet på nätterna. Faktiskt. Hur gör han?! Vill bara inflika att han är duktig på att gå upp och göra välling när jag sparkat till honom hårt en sisådär tre gånger.

I morse var maken min riktigt stolt. Han hade ju faktiskt varit den som tagit sonens två uppvaknanden i natt. Efter att jag sparkat till honom två gånger två gånger vill säga...

Och jag vet hur många väninnor till som har det likadant. Och många har det av liknande anledningar som vi har det här hemma. Anledningarna må vara överenskomna, men rättvisa. Nä icke. I nöd och lust...

Nästa inlägg om i min serie om män kommer att handla om - Män och preventivmedel. Så håll till godo!

Starkare och bättre mor med åren

Många pratar om den stora choken när man får barn. Ja, visst var det en stor omställning. Vakennätter, amning, förändring av kroppen, inte ha samma tid för förhållandet och vänner, men främst inte ha samma tid och fokus på sig själv. Men jag tror att det gjorde mig gott. Insåg att jag inte behövde lägga mycket av det fokus jag la på mig själv innan jag blev mamma. Träning var inte lika viktigt längre för att hålla sig i form, det blev viktigt för att orka. Men att hitta tid för träning när vi fått vår första barn... ja, det var inte helt lätt. Sen fick vi ett barn till. Till en början var allt kaos, förutom allt kaos med sonens hälsa. Kaos ger kaos. Jag var tvungen att rehabilitera min kropp efter den fruktansvärda foglossning jag haft och hade efter graviditeten. Men i somras blev jag "friskskriven". Efter det har jag kunnat träna för min egen skull, även om jag gjorde det när jag skulle bli hel i kroppen igen. Träningen gör att jag kopplar bort allt det jobbiga och samlar energi.

Jag är inte inne i något två-barns-chock-tillstånd. Tycker att livet är ENKLARE med två barn än vad det var med ett. Visst kan det vara jobbigt i sina stunder, men generellt är det roligare och smidigare att ha två barn än ett. De har varandra - på gott och ont. Att dela med sig och bråka är en del av livets skola. Att kramas och leka tillsammans är en fantastisk möjlighet. Att se sina barn nöjda tillsammans är ett kvitto på allt slit man lagt ner. Jag känner mig starkare än någonsin i min roll som mor. Jag känner mig stark som kvinna. JAG ÄR STOLT över att jag klarat det senaste 1,5 året utan att bryta ihop oftare än jag gjort och att jag faktiskt känner mig som en bättre mor än när jag bara hade ett barn att fokusera på.

Känslosmässig berg-och-dalbana

Den senaste tiden har inneburit många "triggerpunkter" för mig. Saker som är känsliga för mig har gjorts sig oerhört påminda. Längtan efter en bebis till är, tyvärr, väldigt stark igen. Längtan efter att veta vad jag ska bli när jag blir stor gjorde sig påmind senast i morse. De andra längtorna är än mer personliga och dessvärre kan jag inte gå in på vilka dessa längtor är utan att hänga ut mig själv eller någon annan i min närhet.

Men på något märkligt vis hanterar jag det bra trots att jag har tröst-shoppat en del idag... Fick möjlighet att ventilera lite med en fin väninna ikväll. Vi hade resonerat på samma sätt kring en av triggerpunkterna och det var faktiskt skönt att få bekräftelse att fler än jag resonerar på liknande sätt. Skulle vara bra att ha en väninna att ventilera med lite oftare...

Får nog sluta att vara kryptisk nu och gå och lägga mig. Har lyckats få ännu en förkylning på alldeles för kort tid.


Ta hand om er där ute!

Reality check!

I lördags fick jag mig en rejäl reality check. Dagen gick i 120 och när jag äntligen kunde landa mot kvällningen så började jag ana ugglor i mossen. Hade sedan lunchtid känt av att något inte var som det skulle med partiet under mitt högra öga, men inte riktigt hunnit tänka på det eftersom vi skulle ha vänner över på middag. Men när vi ätit och alla barnen slocknat och vi vuxna satte oss när så kände jag det mer och mer. Inte förrän jag skulle tvätta av mig sminket insåg jag att något inte stämde. Jag kände inte vattnet mot min högra ansiktshalva. Ringde 1177 medan maken min kollade på nätet. Blev beordrad att genast åka till akuten. På vägen dit pratade jag med en väninna som jobbar som sjuksköterska på akuten, som berättade om olika "fall" hon varit med om där ansiktet domnar av. Skakade hela vägen till akuten men försökte så klart behålla lugnet. Vännen min berätta positiva saker för att hålla mig lugn.

På akuten behövde jag inte vänta så länge innan jag fick komma in för provtagning, EKG och en rad undersökningar. Under tiden så började fler delar av ansiktet domna bort och jag började föreställa mig att jag skulle dö. Hade sån galen dödsångest och maken min var hemma med barnen så jag kunde inget annat än ringa och oroa mina föräldrar i onödan. Vill ju helst ha fakta innan jag ringer mitt i natten... Men mor kunde lugna ner mig och efter ett par timmar på akuten visade det sig att jag inte var döende. Det var ingen stroke, ingen hjärntumör eller något annat som skulle ta mitt liv just precis då. Vad det var vet jag fortfarande inte. Igår var bara näsan påverkad. Idag har jag haft lite känningar i ögat. Men jag lever. Jag tar vara på livet. Det sista året har fått mig att inse livets värde. Lördagens händelse var ännu en påminnelse, även om det inte var något allvarligt fel.

Ta vara på det du har. Njut av livet. Stressa inte i onödan. Tänk mindfulness.

En summering av veckan

Det blev en bra vecka trots allt. Barnen har kommit in i dagisrutinerna och jag trivs att vara tillbaka på jobbet. Dessutom så känner jag fortfarande lugnet i kroppen och ska försöka behålla det så länge jag bara kan. Mamma-lunks-lugnet.

Tyvärr så har lillebror börjat strula igen och i snart två veckors tid har han varit besvärad när det är sovdags. Härom natten stoppade jag i öronpropparna och gick och la mig i ett annat rum så mannen fick ta den natten. Den natten sov de knappt. Så idag hade maken min bokat in ett telefonmöte med en av läkarna som tagit hand om vår son. Och maken var hård. Det är han bara när han är trött. Nästan bara kanske jag ska säga. Så nu har lillebrors dosering av Zantac höjts och läkaren skulle försöka skynda på den remiss som skickats för ett ingrepp som ska göras under hösten. Vilken karl jag har! Skulle dock kanske låtit honom ta fler nätter innan så detta hade hänt för länge sen. Men bättre sent än aldrig!

Nu ska jag sätta mig i soffan med en kall cola och lite lösgodis. Önskar alla mina läsare en god helg!