Nytt år, nya möjligheter

2010 har varit ett händelserikt år. Både bra och mindre bra.

I början av året kämpade jag på med slutet av min graviditet. Jag blev sjukskriven och kunde invänta bebis ankomst en aningen lugnare. Men oj, oj, OJ vad ont jag hade. Liten föddes på beräknat datum den 3 mars. Jag var kanonförkyld. Efter två veckor blev lilleman också sjuk och så höll han och jag på tillsammans i fyra veckor. Sex veckors kanonersförkylning gav oss inte den bästa starten. Kolik, utslag, mjölköverkänslighet, astma, sömnlösa nätter och dagar, reflux och en utsliten mamma var inte den bästa fortsättningen. Sommarsemestern i Småland blev ändå väldigt lyckad. Loppan var hemma med mig och liten i 12 veckor under sommaren och med facit i hand vet jag inte riktigt hur det gick till. Hösten kom och vi hoppades på bättre sömn, men nej. Mjölk introducerades igen och det gick bra. MEN! Helt plötsligt blev våra problem inga problem längre. Inom loppet av väldigt kort tid dog två små fina bebisar, döttrar till två fina vänner till mig. Och som om inte det var nog så dog även en liten gosse, en av min kusins bästa vänners son. Jag kände mig helt tom och förvirrad efter allt detta. Att inse att det som är jobbigt i ens liv egentligen inte alls är jobbigt, att vår efterlängtade son som ställt upp och ner på vår tillvaro faktiskt är det mest underbara (tillsammans med vår dotter) som vi kunnat få. Detta året har fått mig att värdesätta sömnlösa nätter, gallskrikande barn, diskberg stora som Kebenekaise, dammråttor under sängen och den eviga stressen med att ha ytterligt lite egentid. Att uppskatta det man har är faktiskt inte en självklarhet har jag förstått. Vi måste alla bli bättre på att uppskatta det vi har och njuta av vårt liv. Livet är inte en självklarhet.

Under 2011 väntar stora saker oss. Eller ja, spännande saker kanske är mer passande att kalla det för. Vi ska spendera en månad i USA. Jag ska börja jobba igen. Liten ska börja på dagis. Vi ska ta ett stort beslut om 2012. Jag ska bestämma mig för om jag ska starta upp ett eget företag. Jag ska försöka bli av med min längtan efter fler barn. Mina mål för maken min är att han ska sluta stressa och pussa mer på mig. Det är väl bra mål för sin man?! 2011 ska bli spännande.

Vill ha!

Vill ha, men vill inte betala för kalaset:

> Superfinaste stövlarna!

Från monsterbebis till mönsterbebis

Vår lille grabb har gjort en helomvändning! För lite drygt två veckor sen sov båda barnen över hemma hos mina föräldrar. Två nätter. Liten sov i eget rum hela helgen. Han SOV! Han vaknade en gång första natten och två gånger andra natten. Så när han kom hem fick han genast eget rum. Men det funkade så klart inte. Liten vaknade en gång i timmen och var ledsen. Dagen efter hade jag dock en mycket klarare hjärna än vad jag haft på nio månader så jag pusslade ihop vad som hade hänt den sista tiden. Jag pratade med hans läkare och fick mina funderingar bekräftade. Sedan fem nätter tillbaka dricker liten inte ens välling på natten. Han sover nu helt plötsligt HELA nätter. Det är liksom helt galet. Han har dessutom, minst, två tänder som är på väg ut men sover ändå bättre än han någonsin gjort i hela sitt liv. Han sover även bättre dagtid.

All sömn har gjort att han är så härlig. Ja, det var han ju innan också. Men nu kan han faktiskt mysa med oss i famnen. Det funkade inte innan. Han har dessutom fått bättre aptit och är rent allmänt en gladare bebis! Tänk va! Om du är mer intresserad i detalj hur vi gjort för att få hans sömn bättre så får du höra av dig till mig. Vill liksom inte utelämna min son i detalj så här.

Flygångest är bara förnamnet

Jag är flygrädd. Och ångesten utlöstes nog av terroristattackerna i USA 2001. Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt att flyga men sen dess har jag mått riktigt dåligt när jag eller någon jag älskar ska flyga. Självmordsbombaren i Stockholm förra veckan har satt igång allt igen. Att läsa att USA och Europa är under terroristhot och att det som hände i Stockholm ingår i de planerade attackerna känns fruktansvärt. Ja, jag vet att oddsen för att råka ut för en terrorist är extremt liten, men det är så fruktansvärt hemskt. Och att det skulle kunna hända i det redan ångestframkallande färdmedlet flygplan gör inte saken bättre.

Tanken är att jag och min familj ska flyga till USA i februari. Det är inte så långt kvar tills vi ska åka, men vi lyckas inte boka biljetterna för jag har sån sjuk ångest. Vill inte mellanlanda på diverse flygplatser eftersom jag inbillar mig att terrorrisken ökar på vissa flygplatser. Dessutom gillar jag inte att flyga oavsett tanken på terrorister så att boka en sån långflygning är riktigt, riktigt jobbigt.

Snälla ni, kan någon av er ge mig lite tips och idéer på hur vi ska lyckas boka flygningen, hur jag ska kunna slappna av i planet och hur jag ska koppla bort min oro angående terrorister?!

Spekulationer från en mammas horisont

I helgen har båda barnen varit hos mina underbart snälla föräldrar. Vi har varit på julbord, dansat, druckit vin, tittat på film och SOVIT! Så i morse fick jag en snilleblixt. Antar att den kom för att hjärnan äntligen fått lite sinnesro och andrum. Efter ett samtal till underbaraste BHV-sköterskan och ett besök till den första läkaren som undersökte liten när vi fick åka in för extra kontroller dagarna efter då han var född, så fick jag lite jakande medvind. Nu har en medicin sats in som han ska få under två veckors tid, därefter ska vi göra en ny värdering. DOCK! Läkaren i Lund är fortfarande inblandad men magkänslan säger dock att han inte riktigt är på det spåret jag är idag. Har nämligen tagit upp det med honom, men han tycker inte att det stämmer. Han har några andra spår som fortfarande är under utredning så kanske kan det ge något annat svar. MEN! Vi får se. Jag tror verkligen på detta nu. Återkommer med en uppdatering när vi förhoppningsvis har ett positivt resultat.

Oproffessionella snöröjare!

Det kanske inte är meningen att snöröjare ska vara professionella när de rycker in vid enstaka tillfällen per år. Men att hindra trafiken till/från dagis utan att sätta upp en skylt eller vissa någon form av medkänsla... Grrrrrr! Och ja, min ilska kan vara en effekt av tröttheten. Jag vet. Men visst är det grymt dåligt att blockera hela vägen så att en annan får backa på en minimal liten plats med skrikande bebis i bilen?!

Love is in the air!

Grattis till E och M som alldeles överraskande gick och knöt banden igår!

Ursäkta mig, men nu är det tungt

Lillbusen sover en aningens bättre men långt ifrån bra. Denna veckan har det tagit ut sin rätt. Jag är extremt trött, förvirrad, lättirriterad, frusen och allmänt glömsk. Jag hoppas verkligen att ni alla kan förstå detta och inte bli sura eller arga om jag gör eller säger något märkligt.