Du är en häxa, mamma!

Jo, men tack. Höll på att börja gråta när sonen använde dotterns ord igår. De hade betett sig som vilddjur hela dagen igår. De slogs, retades, skrek 2 cm från sin sovande lillasysters huvud, sparkade på varandra osv. Efter försök med att styra om, distrahera, locka och HOTA tog mitt tålamod slut. Jag sa till dem att gå upp på andra våningen och stanna där tills de lugnat sig, men kaoset fortsatte. Jag rusar upp och skäller som aldrig förr. Skäller så som man bara kan om bägaren runnit över, tröttheten tagit över och barnen bråkat oavbrutet en hel dag.

Efter en stund kommer barnen ner och säger förlåt, varav 3-åringen säger "Mamma är en häxa, pappa är snäll". Jag håller in tårarna, tittar på 6-åringen, som vänder bort huvudet. Jag behöver egentligen inte fråga henne om det är hon som sagt så. Lite motigt erkänner hon att det är hon som alltså planterat detta i lillebrors mun. Varför jag håller inne tårarna, det kan jag inte svara på. 

När maken kommer hem berättar jag vad som hänt och sagts och dottern skäms ögonen ur sig. Inte för att hon betett sig som ett vilddjur hela dagen, men för vad hon sagt. Resten av kvällen är barnen lugna som lamm.

Så med andra ord är jag en respektingivande häxa som borde ta ton lite då och då...