Carpe fucking diem!

Jag vill sååå mycket. Det som är mest vitalt av alla viljor är att kunna jobba med det jag trivs med MEN att göra det i den staden jag bor i så att jag slipper lägga tre timmar på att pendla varje dag. Därför är tankarna på att studera igen starkare än någonsin nu när vi berikats med ännu en familjemedlem.

Men jag har ju krav på mina studier. Jag vill kunna plugga på distans så att jag kan planera in studietiden själv. Så att jag kan jobba också och slippa ta mer studielån. 

Socionom - nog den utbildning som lockar mest men finns inte på distans.

Sjuksköterska - finns på distans och öppnar upp möjligheter men jag oroar mig så mycket för hur jag ska klara en del tunga moment inom yrket.

Sjukgymnast - finns inte på distans men skulle ju vara superspännande eftersom jag då kunde jobbat med bland annat idrottsskador som ju ligger mig varmt om hjärtat. Ja, inte själva skadorna. Men idrotten.

Men jag måste snart bestämma mig. Innan barnen är tonåringar liksom. Det är ju nu under småbarnsåren som jag känner att det är så oerhört viktigt för mig att finnas nära till hands för mina barn!

Dock finns många fördelar med jobbet jag har idag: lönen, fria arbetstider (kan ta jobbet med mig hem och avsluta), kan jobba hemifrån ibland. Så de positiva egenskaperna är många men känner inte att jag kan se mig som kommunikatör om 20 år. Inte ens om tio är om jag inte hittar nya utmaningar inom yrket. Dessutom har jag alltid velat jobba med människor.

Att det ska vara så svårt att veta?!

Hilfe, bitte!