Ibland försöker jag känna efter...

Är jag färdig med barnafödandet? Denna fråga ställer jag mig själv då och då. Påminner liksom mig själv... Efter att sonen, vår tvåa, föddes behövde jag inte påminna mig om frågan eftersom den poppade upp ständigt i min hjärna. Den malde så att det gjorde ont i hela mig. Längtan efter ett barn till gjorde sig olidligt påmind hela tiden! 

Och så nu då. Jag känner nada. Inget. Är så nöjd och otroligt tacksam att vår lilla loppa bestämde sig för att komma till oss. Hon har fyllt det hål och den plats som fanns i vår familj. Nu är vi helt komplett. Jag mår bra, maken mår bra, familjen mår bra! 

Det blir inte fler barn i den här familjen. Skulle vi ångra oss någon gång har vi pratat om adoption eller att vara stöd/fosterfamilj. 

Håll drömmarna och kärleken levande gott folk!