Förkylning hos män

Ja, inte bara förkylningar utan även andra lättare åkommor som barnen (?) drar hem drabbar män så mycket hårdare än oss kvinnor. Varför? Snälla, ge mig ett svar på det!

Min make är näst intill sängliggandes 24 timmar om dygnet när han har snuva och 38 graders feber. Det är knappt så han orkar äta. Typ. Tror ni förstår den ironiska undertonen i detta. Typ.

Är jag förkyld. Ja, gissa om jag kan sova så mycket jag vill? Tror ni gissat rätt. Och svaret retar mig något så in i. 

Varför är det så här? Vet att detta är oerhört vanligt då jag ju trots allt pratar med folk ibland. Om detta, bland annat.

Ibland försöker jag känna efter...

Är jag färdig med barnafödandet? Denna fråga ställer jag mig själv då och då. Påminner liksom mig själv... Efter att sonen, vår tvåa, föddes behövde jag inte påminna mig om frågan eftersom den poppade upp ständigt i min hjärna. Den malde så att det gjorde ont i hela mig. Längtan efter ett barn till gjorde sig olidligt påmind hela tiden! 

Och så nu då. Jag känner nada. Inget. Är så nöjd och otroligt tacksam att vår lilla loppa bestämde sig för att komma till oss. Hon har fyllt det hål och den plats som fanns i vår familj. Nu är vi helt komplett. Jag mår bra, maken mår bra, familjen mår bra! 

Det blir inte fler barn i den här familjen. Skulle vi ångra oss någon gång har vi pratat om adoption eller att vara stöd/fosterfamilj. 

Håll drömmarna och kärleken levande gott folk!

Du är en häxa, mamma!

Jo, men tack. Höll på att börja gråta när sonen använde dotterns ord igår. De hade betett sig som vilddjur hela dagen igår. De slogs, retades, skrek 2 cm från sin sovande lillasysters huvud, sparkade på varandra osv. Efter försök med att styra om, distrahera, locka och HOTA tog mitt tålamod slut. Jag sa till dem att gå upp på andra våningen och stanna där tills de lugnat sig, men kaoset fortsatte. Jag rusar upp och skäller som aldrig förr. Skäller så som man bara kan om bägaren runnit över, tröttheten tagit över och barnen bråkat oavbrutet en hel dag.

Efter en stund kommer barnen ner och säger förlåt, varav 3-åringen säger "Mamma är en häxa, pappa är snäll". Jag håller in tårarna, tittar på 6-åringen, som vänder bort huvudet. Jag behöver egentligen inte fråga henne om det är hon som sagt så. Lite motigt erkänner hon att det är hon som alltså planterat detta i lillebrors mun. Varför jag håller inne tårarna, det kan jag inte svara på. 

När maken kommer hem berättar jag vad som hänt och sagts och dottern skäms ögonen ur sig. Inte för att hon betett sig som ett vilddjur hela dagen, men för vad hon sagt. Resten av kvällen är barnen lugna som lamm.

Så med andra ord är jag en respektingivande häxa som borde ta ton lite då och då...