För sju månader sedan, precis vid denna tiden, satt jag säkert och klappade om min stora kula jag hade på magen. Jag undrade när bebisen skulle titta ut och om det skulle bli en pojke. Känslan var ju att det var en pojke. På morgonen när jag vaknade kändes det annorlunda i kroppen. Strax efter kl 10 var vi inne på förlossningen och lite drygt fyra timmar senare föddes vår son. Att det är sju månader sedan kan jag inte alls greppa. Var har tiden tagit vägen?! Läskigare än så är att för nästan exakt fyra år sedan var jag på väg till Japan. Lilla loppan låg då i min mage. Att det var en tjej trodde jag bestämt att det var. Graviditeten var inte helt enkel. Från veka 17 (cirka) fick jag tillsammans med läkare och min barnmorska på mödravården sätta upp mål för hur länge jag skulle behöva hålla barnet i min kropp. Men så föddes hon när nästan hela tiden hade gått. Fem dagar tidigt kom hon. Att det snart är 3,5 år sedan kan jag knappt tro.
Mina älskade barn, vad var livet värt innan ni kom till världen?!
utan barnen var vi inte hela m'nniskor.
SvaraRaderavi var piggare mer tillgängliga och vi var vackrare... men nu
är vi bättre, roligare, rikare, fattigare och vi är fantastiska.