Ibland i livet så inser man att åldern har tagit ut sin rätt. När man är inne på sitt trettiofjärde levnadsår så kan man inte längre blunda för hemskheter och jobbiga saker som man lätt kunde blunda för när man nyss fyllt 20 år. Och inte för att snacka om när man var ännu yngre än så. I tonåren var de största bekymren om huruvida man skulle jobba ett extrapass eller inte för att kunna handla den rosa OCH den svarta toppen, om man skulle plugga i Lund eller Kalmar, om var man skulle resa under sommaren... Ja, ni fattar. Men nu. Ja, JÄVLAR! Jag har tidigare skrivit om en andra massa jobbiga saker. Trodde ett tag att döden var liksom det jobbigaste. Och det tror jag nog det fortfarande är. Och det är det som gjort att jag "vaknat". Sedan 2010 har jag verkligen rannsakat mig själv. Försöker att vara den bästaste mamman jag bara kan, en snäll och bra fruga och en god medmänniska.
Under de senaste åren så har jag försökt göra det bästa för att hjälpa några människor i min närhet som varit i nöd. Många framsteg har gjorts, men just nu har det tagit tvärt stopp. Som att slå huvudet rakt i en vägg. Som att sörja någon som dött. Pang, boom. Energin är slut, jag känner mig totalt dränerad. Totally, liksom. Nästan som att i stort sett genomföra en halvmara men när målgången närmar sig falla ihop som en sprattlande liten fisk som kommit ut ur akvariet och snart inte orkar hålla ut längre.
Att göra det bästa man bara möjligtvis kan, för att få det bästa liv man möjligtvis kan, är min prioritet. Och jag kan omöjligt förstå att inte alla vill detta. Eller vill alla detta, bara att de inte vet hur?! Eller är det något/någon annan som styr så att målen inte går att uppnås? Eller är det så att målet är oklart och därför inte går att uppnå? Eller beror det på något helt annat?
Jag tänker i alla fall fortsätta med mitt fokus. Att göra det bästa av mitt och min familjs liv. Att njuta så länge livet ler och vi har det.
Hur tänker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar