Många tankar och reflektioner ger avtryck var eviga dag i mitt liv. Den senaste är att jag vet precis varför jag ofta känner mig ensam och har svårt i sociala sammanhang. Inte för att mitt umgänge är litet och obegripligt, utan för att jag har troll som skumpar i min hjärna. Jag inbillar mig att folk inte tycker att jag är rolig. Att de inte kommer att sakna mig om jag inte är där. Att jag liksom inte behövs i deras liv. Fast egentligen så vet jag att det ju inte är så. Men det skapar hinder för mig. Att komma mig riktigt nära och för mig att komma någon riktigt nära är svårt. Allt på grund av de där trollen i mitt huvud.
Men jag älskar er mina vänner och uppskattar så att ni inte ger upp på mig och vår vänskap!
Jag är liksom den jag är, svårare än så är det inte. Svårt, jag vet!
Känner så väl till den där känslan, den har jag dragits med i flera, flera år...
SvaraRaderaOch tyvärr är det den som hindrar mig att få så värst många vänner och har hindrat mig från att hitta vänner sen jag flyttade hit till Ystad.
Varför är man så, varför litar man inte på till sig själv och tänker; Jag är jag och om de inte vill ha mig som vän så är det deras förlust :-)
Haha Emma. Kanske dags för den där fikan snart? Vi verkar ju vara lite knasiga båda två ;)
SvaraRaderaDu är en av de bästa vänner jag vet/jag har! Den som alltid finns där och som alltid tar sig tid. Du är så omtänksam. Synd att de där små skumpande trollen sätter käppar i hjulen för dig för det borde de inte alls behöva göra, du är sååå bra som du är!! Jag önskar så att vi kunde ses mer att vi bodde när varandra så man bara kunde ta en fika eller ta en promenad en helst vanlig sketen tisdag!! Den eftermiddagen vi hade i Växjö har jag levt länge på, önskar att vi kunde träffas och ha sådana dagar lite oftare! KRAM
SvaraRaderaAbsolut en fika, det hade varit trevligt!
SvaraRaderaÅh, jag är precis likadan...
SvaraRadera