Idag har jag varit på begravning. Ännu en onödig begravning. Vännen min skulle blivit 32 år i år. Det är alldeles för tidigt att avsluta sitt liv när man bara är så ung. Begravningen var så fin och hjärtskärande som bara begravningar kan vara. Men det är inte den som gjort dagen märklig, utan insikterna kring bakgrunden till vår uppväxt. Vännen som dog är nämligen en klasskompis som jag gick med från årskurs 1-9. De åren är väl egentligen de åren som formar en på många sätt och vis. De lägger grunden på ett annat sätt än vad tiden innan dess gör. De lägger grunden för hur vuxenlivet blir. Inte för att dagistiden inte gör det. Men ni hajar kanske lite vad jag menar? I alla fall... Grundskoleåren var tuffa för många, på olika sätt. En del var extremt mobbade, andra sökte ständigt bekräftelse hos det motsatta könet, andra söp, några knarkade, några umgicks i sammansvetsade gäng där ingen annan kunde få en plats. Men vi var en helt vanlig klass som hade bra sammanhållning och gick ut med väldigt bra snittbetyg som la grunden för att många av oss skulle "lyckas". Fel! Idag fick jag ett uppvaknande som heter duga. Jag fick reda på att en av tjejerna i klassen hade disco hemma varje fredag. Men jag visste inte, för jag var aldrig bjuden. Jag fick reda på att samma tjej lovat att hjälpa en annan tjej att "bli snygg" och därför hjälpt henne med håret. När fixandet var klart hade hon och hennes vänner garvat så mycket för att det de hade hjälpt den andra tjejen med var ju inte att göra henne snygg. Men de hade lyckats övertala henne att hon var hur snygg som helst. Några av killarna i klassen bor idag väldigt nära varandra. Några har eftergymnasial utbildning, några hankar sig fram på småjobb. De håller ihop och är fortfarande bästa polare. Jag fick reda på en hel massa andra saker idag, mycket skit. I respekt för dessa personer tänker jag inte berätta mer. Men anledningen till att jag inte kände till något är att jag inte har kontakt med någon, i stort sett, från grundskoleåren. Den tiden har tyvärr satt sina spår hos mig och jag valde att klippa alla band. Det är så många år sen men ändå smärtar det fortfarande ibland. Att få höra att några av tjejerna i klassen gjort som de gjort gör att jag är glad att jag tog avstånd. Allt ont för något gott med sig, men jag är så otroligt ledsen att det skulle krävas en begravning för att få denna insikt.
Ta väl hand om varandra där ute. Att vara elak mot någon annan är en svaghet. Hjälp varandra istället för att stjälpa!
