100303

Den 3 mars, på beräknat datum, kl 14:30 föddes vår son. Ännu en gång fick jag föda då solen sken.

Kl 08:08 ringde jag maken och sa att jag misstänkte att något var på g. Hade sammandragningar som så många gånger förr. MEN! Det som skilde sig åt var att magen min mullrade och höll på. En stund senare ringde jag igen och sa att jo något är annorlunda men ont har jag då inte. Satt tillsammans med syster och hennes man, via Skype, och klockade mina värkar. Svågern frågade lite ironiskt "Men hur täta värkar måste du ha egentligen för att de ska ta emot dig?". Då hade jag värkar var 4:de minut. Men de var liksom inte riktigt besvärande i början. De sa dock åt mig att i alla fall ringa förlossningen och prata med dem. Sagt och gjort så ringde jag och bad nästan om ursäkt för att jag ringde. BM som svarade har jag haft på gravid-vattengympa i 12 veckor och hon hörde nog att det snart var dags för mig att åka in och sa det till mig. "Ok, men jag kommer in för kontroll så ringer jag mannen sen", sa jag. "Kanske lika bra att ta med honom med tanke på att du har värkar tätare än vad det tar att köra hit", sa BM. Sant. Ringde mannen kl 09:30 och sa till honom att det nog var bra om han kom hem om en halvtimme. Han sa att han kunde komma direkt, men eftersom jag precis lyckats få i mig frukost och kände att det tryckte på från magen så sa jag åt honom att ta det lugnt så att jag kunde sitta på toa i lugn och ro samt klä mig innan han kom. Ingen panik liksom. Men när han spatserar in 20 min senare hade jag så mycket värkar att jag själv faktiskt började tro att det vankades bebbe.

Strax efter kl 10 släppte mannen av mig vid huvudingången på sjukhuset. Det var ont om parkeringsplatser så en sådan fick han allt leta upp själv. Från huvudingången och in till förlossningen hade jag tre värkar. Ni som vet hur lång/kort den promenaden är inser nog hur intensiva värkarna faktiskt var. Jag kom snabbt in i förlossningssal 1 där jag snabbt la mig i sängen. De intensiva värkarna tog på mina krafter. På 1 timme lyckades min BM ta CTG och sätta in antibiotika. Men en undersökning av hur barnet låg eller hur mycket öppen jag var kunde alltså inte göras förrän en timme senare, eftersom allt var så intensivt. Min BM kunde i alla fall då konstatera att jag var fullt öppen. Ojojoj, tänkte jag då. Är det dags att krysta nu?? Jämrade mig om att jag behövde 10 minuters paus. Orkade inte med, fick inte vila mellan värkarna. BM hjälpte mig att andas när jag kom ur rytm. Mannen styrde TENS-apparaten. Tanken på lustgas gjorde mig illamående. Men lite varma filtar på magen funkade bra som avslappning mellan de intensiva värkarna. En stund senare avtog värkarbetet. Precis som jag bett om. Tror ni att jag blev nöjd då? Nähä! Min BM sa att hon skulle ut och blanda dropp och då fick jag en flashback från förlossningen med dottern då det hela slutade med sugklocka en en hel uppsjö med personal som såg mig skrika och spruta blod. Blev alltså riktigt låg när hon skulle blanda till droppet. Efter en stund med dropp och en massa förtvivlade tankar om att jag aldrig skulle få krysta ut ett barn så satte krystvärkarna igång. Och 15 minuter senare så låg en alldeles varmgosig bebis i min famn. Jag välkomnade bebisen till oss och sa att trots attdet gjorde så jävla ont och att jag skrek så är du så välkommen till oss. Jag trevade med handen för att känna efter vad det var för kön på underbaringen. Först kände jag det som antingen kunde vara svullna blygdläppar eller en pung, sen kände jag snoppen. "Älsklingen, det är en pillesnopp" så jag med ett leende och tittade på mannen min som ännu en gång grät när han fick se sitt barn. Även denna gång kunde jag inte släppa en tår, men glädjen och kärleken till den nya familjemedlemmen mäts ju inte i tårar.

Efter detta började den mer otrevliga biten. Undersökning av underlivet. Eftersom det kändes som att jag måste ha spruckit från rygg till navel för att få ut detta underbara barn så blev jag oerhört förvånad när de bara behövde sy två stygn. När moderkakan kom ut bad jag att få klämma på den. En sån chans kommer jag ju aldrig mer att få igen. En cool upplevelse.

Vägningen och mätningen visade att gossebarnet vägde 3905 g och var 51 cm lång. Det var otippat från alla eftersom min mage, trots att den var stor, ändå var liten. En boll liksom. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Typ.

Det var min förlossningsberättelse.