tisdag 30 mars 2010
Solskenshistoria
Jag har precis varit och hämtat vår katt som har varit borta i tre veckor och en dag. Ni kan tro att hon har magrat!
lördag 27 mars 2010
Sagt av en 3-åring
Jag och dottern sitter i bilen. Carolas "Fångad av en stormvind" spelas på radion. - "Mamma det är Cactus som sjunger", säger hon. För er som inte vet så är Cactus vår katt som försvunnit. Inte relevant för detta dock, men är det så att en 3-åring tycker att Carola låter likadant som vår katts välkända gnällande läte?! Inte helt omöjligt kanske...
onsdag 24 mars 2010
Cry baby
Lilleman kan inte komma till ro på fm och det är då jag har möjlighet att vila. Inte världens bästa ekvation.
måndag 22 mars 2010
söndag 21 mars 2010
Sömnbehov
Varför är min man den som är tröttast av oss när han får sova om nätterna?! Han sov lunch idag också och är nu uppe med lilleman för att gå och sova. Redan vid 20:33 ikväll ville han gå upp och sova för att han är trött. Vad är grejen? Blir liksom inte mycket tid att umgås med honom. Sorgligt. Irriterande. Och ja, FRUSTRERANDE! Och nej, det är inte för att vi fått en lillebror här hemma, han var så här TRÖTT innan också.
fredag 19 mars 2010
Fördärv
Facebook är ju beroendeframkallande. Näsdropparna har jag vant mig av, men hur gör jag med Fejjan? Och vad är syftet? Inte är det skadligt för mina slemhinnor. Hur motiverar jag mig?
onsdag 17 mars 2010
2 veckor idag
För två veckor sedan hade min BM på förlossningen precis konstaterat att jag var fullt öppen. 3 timmar senare föddes vår prins.
fredag 12 mars 2010
100303
Den 3 mars, på beräknat datum, kl 14:30 föddes vår son. Ännu en gång fick jag föda då solen sken.
Kl 08:08 ringde jag maken och sa att jag misstänkte att något var på g. Hade sammandragningar som så många gånger förr. MEN! Det som skilde sig åt var att magen min mullrade och höll på. En stund senare ringde jag igen och sa att jo något är annorlunda men ont har jag då inte. Satt tillsammans med syster och hennes man, via Skype, och klockade mina värkar. Svågern frågade lite ironiskt "Men hur täta värkar måste du ha egentligen för att de ska ta emot dig?". Då hade jag värkar var 4:de minut. Men de var liksom inte riktigt besvärande i början. De sa dock åt mig att i alla fall ringa förlossningen och prata med dem. Sagt och gjort så ringde jag och bad nästan om ursäkt för att jag ringde. BM som svarade har jag haft på gravid-vattengympa i 12 veckor och hon hörde nog att det snart var dags för mig att åka in och sa det till mig. "Ok, men jag kommer in för kontroll så ringer jag mannen sen", sa jag. "Kanske lika bra att ta med honom med tanke på att du har värkar tätare än vad det tar att köra hit", sa BM. Sant. Ringde mannen kl 09:30 och sa till honom att det nog var bra om han kom hem om en halvtimme. Han sa att han kunde komma direkt, men eftersom jag precis lyckats få i mig frukost och kände att det tryckte på från magen så sa jag åt honom att ta det lugnt så att jag kunde sitta på toa i lugn och ro samt klä mig innan han kom. Ingen panik liksom. Men när han spatserar in 20 min senare hade jag så mycket värkar att jag själv faktiskt började tro att det vankades bebbe.
Strax efter kl 10 släppte mannen av mig vid huvudingången på sjukhuset. Det var ont om parkeringsplatser så en sådan fick han allt leta upp själv. Från huvudingången och in till förlossningen hade jag tre värkar. Ni som vet hur lång/kort den promenaden är inser nog hur intensiva värkarna faktiskt var. Jag kom snabbt in i förlossningssal 1 där jag snabbt la mig i sängen. De intensiva värkarna tog på mina krafter. På 1 timme lyckades min BM ta CTG och sätta in antibiotika. Men en undersökning av hur barnet låg eller hur mycket öppen jag var kunde alltså inte göras förrän en timme senare, eftersom allt var så intensivt. Min BM kunde i alla fall då konstatera att jag var fullt öppen. Ojojoj, tänkte jag då. Är det dags att krysta nu?? Jämrade mig om att jag behövde 10 minuters paus. Orkade inte med, fick inte vila mellan värkarna. BM hjälpte mig att andas när jag kom ur rytm. Mannen styrde TENS-apparaten. Tanken på lustgas gjorde mig illamående. Men lite varma filtar på magen funkade bra som avslappning mellan de intensiva värkarna. En stund senare avtog värkarbetet. Precis som jag bett om. Tror ni att jag blev nöjd då? Nähä! Min BM sa att hon skulle ut och blanda dropp och då fick jag en flashback från förlossningen med dottern då det hela slutade med sugklocka en en hel uppsjö med personal som såg mig skrika och spruta blod. Blev alltså riktigt låg när hon skulle blanda till droppet. Efter en stund med dropp och en massa förtvivlade tankar om att jag aldrig skulle få krysta ut ett barn så satte krystvärkarna igång. Och 15 minuter senare så låg en alldeles varmgosig bebis i min famn. Jag välkomnade bebisen till oss och sa att trots attdet gjorde så jävla ont och att jag skrek så är du så välkommen till oss. Jag trevade med handen för att känna efter vad det var för kön på underbaringen. Först kände jag det som antingen kunde vara svullna blygdläppar eller en pung, sen kände jag snoppen. "Älsklingen, det är en pillesnopp" så jag med ett leende och tittade på mannen min som ännu en gång grät när han fick se sitt barn. Även denna gång kunde jag inte släppa en tår, men glädjen och kärleken till den nya familjemedlemmen mäts ju inte i tårar.
Efter detta började den mer otrevliga biten. Undersökning av underlivet. Eftersom det kändes som att jag måste ha spruckit från rygg till navel för att få ut detta underbara barn så blev jag oerhört förvånad när de bara behövde sy två stygn. När moderkakan kom ut bad jag att få klämma på den. En sån chans kommer jag ju aldrig mer att få igen. En cool upplevelse.
Vägningen och mätningen visade att gossebarnet vägde 3905 g och var 51 cm lång. Det var otippat från alla eftersom min mage, trots att den var stor, ändå var liten. En boll liksom. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Typ.
Det var min förlossningsberättelse.
Kl 08:08 ringde jag maken och sa att jag misstänkte att något var på g. Hade sammandragningar som så många gånger förr. MEN! Det som skilde sig åt var att magen min mullrade och höll på. En stund senare ringde jag igen och sa att jo något är annorlunda men ont har jag då inte. Satt tillsammans med syster och hennes man, via Skype, och klockade mina värkar. Svågern frågade lite ironiskt "Men hur täta värkar måste du ha egentligen för att de ska ta emot dig?". Då hade jag värkar var 4:de minut. Men de var liksom inte riktigt besvärande i början. De sa dock åt mig att i alla fall ringa förlossningen och prata med dem. Sagt och gjort så ringde jag och bad nästan om ursäkt för att jag ringde. BM som svarade har jag haft på gravid-vattengympa i 12 veckor och hon hörde nog att det snart var dags för mig att åka in och sa det till mig. "Ok, men jag kommer in för kontroll så ringer jag mannen sen", sa jag. "Kanske lika bra att ta med honom med tanke på att du har värkar tätare än vad det tar att köra hit", sa BM. Sant. Ringde mannen kl 09:30 och sa till honom att det nog var bra om han kom hem om en halvtimme. Han sa att han kunde komma direkt, men eftersom jag precis lyckats få i mig frukost och kände att det tryckte på från magen så sa jag åt honom att ta det lugnt så att jag kunde sitta på toa i lugn och ro samt klä mig innan han kom. Ingen panik liksom. Men när han spatserar in 20 min senare hade jag så mycket värkar att jag själv faktiskt började tro att det vankades bebbe.
Strax efter kl 10 släppte mannen av mig vid huvudingången på sjukhuset. Det var ont om parkeringsplatser så en sådan fick han allt leta upp själv. Från huvudingången och in till förlossningen hade jag tre värkar. Ni som vet hur lång/kort den promenaden är inser nog hur intensiva värkarna faktiskt var. Jag kom snabbt in i förlossningssal 1 där jag snabbt la mig i sängen. De intensiva värkarna tog på mina krafter. På 1 timme lyckades min BM ta CTG och sätta in antibiotika. Men en undersökning av hur barnet låg eller hur mycket öppen jag var kunde alltså inte göras förrän en timme senare, eftersom allt var så intensivt. Min BM kunde i alla fall då konstatera att jag var fullt öppen. Ojojoj, tänkte jag då. Är det dags att krysta nu?? Jämrade mig om att jag behövde 10 minuters paus. Orkade inte med, fick inte vila mellan värkarna. BM hjälpte mig att andas när jag kom ur rytm. Mannen styrde TENS-apparaten. Tanken på lustgas gjorde mig illamående. Men lite varma filtar på magen funkade bra som avslappning mellan de intensiva värkarna. En stund senare avtog värkarbetet. Precis som jag bett om. Tror ni att jag blev nöjd då? Nähä! Min BM sa att hon skulle ut och blanda dropp och då fick jag en flashback från förlossningen med dottern då det hela slutade med sugklocka en en hel uppsjö med personal som såg mig skrika och spruta blod. Blev alltså riktigt låg när hon skulle blanda till droppet. Efter en stund med dropp och en massa förtvivlade tankar om att jag aldrig skulle få krysta ut ett barn så satte krystvärkarna igång. Och 15 minuter senare så låg en alldeles varmgosig bebis i min famn. Jag välkomnade bebisen till oss och sa att trots attdet gjorde så jävla ont och att jag skrek så är du så välkommen till oss. Jag trevade med handen för att känna efter vad det var för kön på underbaringen. Först kände jag det som antingen kunde vara svullna blygdläppar eller en pung, sen kände jag snoppen. "Älsklingen, det är en pillesnopp" så jag med ett leende och tittade på mannen min som ännu en gång grät när han fick se sitt barn. Även denna gång kunde jag inte släppa en tår, men glädjen och kärleken till den nya familjemedlemmen mäts ju inte i tårar.
Efter detta började den mer otrevliga biten. Undersökning av underlivet. Eftersom det kändes som att jag måste ha spruckit från rygg till navel för att få ut detta underbara barn så blev jag oerhört förvånad när de bara behövde sy två stygn. När moderkakan kom ut bad jag att få klämma på den. En sån chans kommer jag ju aldrig mer att få igen. En cool upplevelse.
Vägningen och mätningen visade att gossebarnet vägde 3905 g och var 51 cm lång. Det var otippat från alla eftersom min mage, trots att den var stor, ändå var liten. En boll liksom. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Typ.
Det var min förlossningsberättelse.
torsdag 11 mars 2010
Ännu en bebbe
Idag fick M och J sin lilla Emma. Det var visst en del svordomar och en sugklocka inblandade. Precis som det kan vara ibland... typ. Gratulerar!
onsdag 10 mars 2010
1 vecka!
För en vecka sen föddes "Lillebror". Tänkte skriva om förlossningen, 2-barnheten och allt som hänt sedan 3 blev 4. Men inte idag. Ska upp och sova efter att ha tryckt i mig mitt beroende, näsdroppar...
Ska dessutom gråta en tår för vår katt Cactus som snart varit borta i 2 dygn. Usch!
Ska dessutom gråta en tår för vår katt Cactus som snart varit borta i 2 dygn. Usch!
måndag 1 mars 2010
Vinterkräksjuka
Morgonen började med att dottern kräks. Maken går till jobbet. Han skickar ett sms att han mår illa. Men efter det har jag inte hört något mer. Dottern kräks igen. Sitter nu och letar efter huskurer mot kräksjukan, istället för hur man får igång förlossningen. Skräckscenariot nu är att jag och maken blir smittade. Jag kommer garanterat att gå över tiden då. Kroppen har visst något skydd så att en förlossning inte kommer igång om man är risig. Vilket ju är bra. Men om maken får det får han ju inte följa med till förlossningen. Fy alltså. Vägrar! Ska bli utomordentligt spännande att se hur det utvecklar sig här hemma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)