“You never know how strong you are until being strong is your only choice.”
― Bob MarleyJa. Det är en hel evighet sedan jag skrev. Och nu är det liksom dags igen. Att få ventilera. Att få skriva av sig och ge min sida av hur livet som småbarnsförälder faktiskt kan se ut. På vårt sätt eller på någon annans sätt.
Vi lever och har ingen dödlig åkomma. Så vi har det bra. Men vi lever i en väldigt tuff verklighet just nu. En verklighet där varken jag eller min man räcker till. Där jag har valt att ta en paus från de runt omkring som vill hjälpa, men tyvärr inte kan hjälpa så som jag skulle önska just nu. Av olika skäl.
För 1,5 månad sedan var det dags att återgå till jobbet efter en OERHÖRT härlig sommar. Jag var tankad med energi och laddad för att sätta igång med höstens utmaningar. Men då. Ja, då viker sig benen under mig och jag kan inte ställa mig upp. För att ta den korta versionen. Så, började hösten med en sjukskrivning för mig. Inte helt optimalt, men hanterbart.
Så. Nummer två i listan på oförutsedda hösthändelser:
Vår dotter, som i många år kämpat med problem i magen, får så ont att hon inte kan gå till skolan, sova eller andas. Vi blir runtbollade till flera olika läkare, som alla säger samma sak. Det är nog inget eftersom alla provsvaren är stabila. Denna gången. Sist hade hon höga värden på ett av proverna som motades ner med hjälp av laktosfri kost, även om symtomen i sig inte helt försvann. Och nu då. När hösten tog fart, då har även smärtorna ökat till den grad att vardagen inte fungerar som den ska. Men att få hjälp med magåkommor verkar näst intill omöjligt. Näst intill.
Maken min. Ja. Nummer tre på den här listan då. Han går och drar på sig någon märklig infektion som kräver tre antibiotikakurer innan han blir av med infektionen. Att han sen råkar vara nästan döv på ena örat av infektionen... Ja, det får väl vara så då. Och just ja, han har bytt tjänst. Och det vet nog många vad det innebär. MASSOR med nytt som ska bearbetas och som han ska få rutin på. Parentesen i denna mening är att han har lite (läs mycket) svårt att bromsa och finnas där för familjen så som frun hade önskat i den situation som råder.
Ja, men vi kör väl på sista delen av listan då. Sonen. Han går och trillar och bryter sitt ben så pass att han får ett helgips. Tungt? JA! Svårt att klara dagliga vardagsbestyr själv? JA!
Så lite väl mycket saker som läggs på hög, som ska hanteras. Men som bara inte går att stressa fram. Det får ta sin tid. Och vi får kämpa. Riktigt hårt. Men det klarar vi. Vi har gjort det förr.
Jag är så galet efter, rent jobbmässigt. Min man har ständigt dåligt samvete över hemmet/arbetet. Ekvationen är två golvade föräldrar. Men vi lever!
