Nu händer det grejer!

Min make har sagt upp sig! Jag jublar. ÄNTLIGEN! Det har inte varit speciellt kul att ha honom på den tjänsten han har. Men snart så! Ja, vad mer kan jag säga? Livet kommer att gå på rätt håll snart igen. Som jag har längtat och väntat. Skit samma om han inte kommer att dra hem en endaste krona. Då förstår ni nog nivån på min glädje när han tagit sitt beslut?

Hur mycket kan man förhandla om i en sund relation?

Kan man förhandla så här:

• Han får bestämma mat varannan fredag och varje lördag,  jag varannan fredag
• Han diskar, jag tvättar OCH viker tvätten
• Han tömmer blöjtunnan, jag tar alla blöjbyten INKLUSIVE alla bajsblöjor

Ja, det här är ju inte så mycket att hänga i julgranen och speglar i alla fall inte riktigt vårt liv. Men jag tänker så här. Kan man förhandla om karriär vs barn? Kan man det? Eller är det moraliskt fel? Korkat kanske? Barnsligt löjligt? Tyck till!

Den (min) nya sociala värld(en)

Ja, jag har bojkottat Facebook. Nästan. Är inne ibland och kikar. Och skickar mejl från Facebook.

Har dessutom börjat Twittra. Jättekul! Och till det följer då Instagram. Också jättekul! Blev liksom att jag skaffade Pinterest också, men det har jag inte börjat med... än.

Och ja. Jag spelar också Rumble. Är ju nästintill besatt. Lite försiktigt beskrivet då alltså.

Wordfeud är inte hett längre. Så det spelar jag inte speciellt mycket längre.

Ja, jag är en social tekniknörd ända in i benmärgen.

Är det någon av er som pysslar med något av de ovannämnda? Hade varit trevligt att "träffa" på er i cybervärldens sociala sammanhang.

Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram?!

Just nu:

• Drömmer om att bli så vältränad att jag kan ställa upp som utmanare i Gladiatorerna
• Har sjuk foglossning, trots att jag inte är gravid eller någonsin kommer att bli det igen
• Är ledsen för att jag aldrig mer kommer att få uppleva livets mirakel
• Vabbar väldigt mycket
• Jobbar lite, pga punkten ovan
• Längtar efter sommaren
• Tror att allt här i livet här en mening
  
  Jepp. Sköt om er!

Bara den som vågar vinner

Ah. Blir tokig på mig själv. Sitter och jämrar mig över livet men gör inget för att ändra på det. Visserligen kan jag ju inte ändra på min mans ovilja att få fler barn, men det finns andra saker här i livet som jag KAN ändra på själv. Jag kan studera igen om jag bara bestämmer mig för vad. Jag kan springa tre rundor i veckan om jag bara tar mig för det. Jag kan få i ordning hemmet så som jag vill om jag bara prioriterar det. Svårare än så är det inte. Måste liksom lära den här gamla hyndan att sitta!

Hur gör ni för att ta tag i de där drömmarna så att de blir till verklighet? Har ni en morot eller hur gör ni?!

Vi ska få en pojke!

Ja, alltså det är ju inte helt hundra att det blir en pojke. Det vet man ju inte förrän efter barnet kommit ut. Och för att barnet ska komma ut måste det först planteras ett litet frö. Och för att plantera ett litet frö, så måste antingen:

1. Mamman och pappan komma överens om att de ska ha barn (och lyckas bli med barn) eller
2. Så måste en liten olyckshändelse i stundens hetta ske eller
3. Så måste jag vara nästa Jungfru Maria

När då sannolikheten för att någon av de alternativen inte existerar så kan ju i alla fall jag ställa mig frågan: Vad har ödet i sina händer?

Anledningen till detta blogginlägg? Jo, igår träffade jag en mycket speciell och andlig kvinna som berättade att vi skulle få ett barn till, en pojke. Men det var "bara" 75 procents chans att det skulle bli så. Och ja, jag tror ju på sånt. Men just det här har jag en aningen svårt att ta till mig. Troligtvis eftersom jag önskar det så starkt. Det coola med den här kvinnan var att hon beskrev mig, min man och mina barn otroligt väl. Och hon gav mig lite hintar om hur framtiden skulle se ut. Och med framtiden så ska jag förtydliga att hon pratade om de kommande tre åren. Spännande va?! TÄNK LIKSOM. Så fortsättning följer på denna never ending story av enorm längtan och förundran av ödet och dess vägar.

En märklig dag som går till (mina) historieböcker

Idag har jag varit på begravning. Ännu en onödig begravning. Vännen min skulle blivit 32 år i år. Det är alldeles för tidigt att avsluta sitt liv när man bara är så ung. Begravningen var så fin och hjärtskärande som bara begravningar kan vara. Men det är inte den som gjort dagen märklig, utan insikterna kring bakgrunden till vår uppväxt. Vännen som dog är nämligen en klasskompis som jag gick med från årskurs 1-9. De åren är väl egentligen de åren som formar en på många sätt och vis. De lägger grunden på ett annat sätt än vad tiden innan dess gör. De lägger grunden för hur vuxenlivet blir. Inte för att dagistiden inte gör det. Men ni hajar kanske lite vad jag menar? I alla fall... Grundskoleåren var tuffa för många, på olika sätt. En del var extremt mobbade, andra sökte ständigt bekräftelse hos det motsatta könet, andra söp, några knarkade, några umgicks i sammansvetsade gäng där ingen annan kunde få en plats. Men vi var en helt vanlig klass som hade bra sammanhållning och gick ut med väldigt bra snittbetyg som la grunden för att många av oss skulle "lyckas". Fel! Idag fick jag ett uppvaknande som heter duga. Jag fick reda på att en av tjejerna i klassen hade disco hemma varje fredag. Men jag visste inte, för jag var aldrig bjuden. Jag fick reda på att samma tjej lovat att hjälpa en annan tjej att "bli snygg" och därför hjälpt henne med håret. När fixandet var klart hade hon och hennes vänner garvat så mycket för att det de hade hjälpt den andra tjejen med var ju inte att göra henne snygg. Men de hade lyckats övertala henne att hon var hur snygg som helst. Några av killarna i klassen bor idag väldigt nära varandra. Några har eftergymnasial utbildning, några hankar sig fram på småjobb. De håller ihop och är fortfarande bästa polare. Jag fick reda på en hel massa andra saker idag, mycket skit. I respekt för dessa personer tänker jag inte berätta mer. Men anledningen till att jag inte kände till något är att jag inte har kontakt med någon, i stort sett, från grundskoleåren. Den tiden har tyvärr satt sina spår hos mig och jag valde att klippa alla band. Det är så många år sen men ändå smärtar det fortfarande ibland. Att få höra att några av tjejerna i klassen gjort som de gjort gör att jag är glad att jag tog avstånd. Allt ont för något gott med sig, men jag är så otroligt ledsen att det skulle krävas en begravning för att få denna insikt.

Ta väl hand om varandra där ute. Att vara elak mot någon annan är en svaghet. Hjälp varandra istället för att stjälpa!