Bara den som vågar vinner

Ah. Blir tokig på mig själv. Sitter och jämrar mig över livet men gör inget för att ändra på det. Visserligen kan jag ju inte ändra på min mans ovilja att få fler barn, men det finns andra saker här i livet som jag KAN ändra på själv. Jag kan studera igen om jag bara bestämmer mig för vad. Jag kan springa tre rundor i veckan om jag bara tar mig för det. Jag kan få i ordning hemmet så som jag vill om jag bara prioriterar det. Svårare än så är det inte. Måste liksom lära den här gamla hyndan att sitta!

Hur gör ni för att ta tag i de där drömmarna så att de blir till verklighet? Har ni en morot eller hur gör ni?!

Vi ska få en pojke!

Ja, alltså det är ju inte helt hundra att det blir en pojke. Det vet man ju inte förrän efter barnet kommit ut. Och för att barnet ska komma ut måste det först planteras ett litet frö. Och för att plantera ett litet frö, så måste antingen:

1. Mamman och pappan komma överens om att de ska ha barn (och lyckas bli med barn) eller
2. Så måste en liten olyckshändelse i stundens hetta ske eller
3. Så måste jag vara nästa Jungfru Maria

När då sannolikheten för att någon av de alternativen inte existerar så kan ju i alla fall jag ställa mig frågan: Vad har ödet i sina händer?

Anledningen till detta blogginlägg? Jo, igår träffade jag en mycket speciell och andlig kvinna som berättade att vi skulle få ett barn till, en pojke. Men det var "bara" 75 procents chans att det skulle bli så. Och ja, jag tror ju på sånt. Men just det här har jag en aningen svårt att ta till mig. Troligtvis eftersom jag önskar det så starkt. Det coola med den här kvinnan var att hon beskrev mig, min man och mina barn otroligt väl. Och hon gav mig lite hintar om hur framtiden skulle se ut. Och med framtiden så ska jag förtydliga att hon pratade om de kommande tre åren. Spännande va?! TÄNK LIKSOM. Så fortsättning följer på denna never ending story av enorm längtan och förundran av ödet och dess vägar.

En märklig dag som går till (mina) historieböcker

Idag har jag varit på begravning. Ännu en onödig begravning. Vännen min skulle blivit 32 år i år. Det är alldeles för tidigt att avsluta sitt liv när man bara är så ung. Begravningen var så fin och hjärtskärande som bara begravningar kan vara. Men det är inte den som gjort dagen märklig, utan insikterna kring bakgrunden till vår uppväxt. Vännen som dog är nämligen en klasskompis som jag gick med från årskurs 1-9. De åren är väl egentligen de åren som formar en på många sätt och vis. De lägger grunden på ett annat sätt än vad tiden innan dess gör. De lägger grunden för hur vuxenlivet blir. Inte för att dagistiden inte gör det. Men ni hajar kanske lite vad jag menar? I alla fall... Grundskoleåren var tuffa för många, på olika sätt. En del var extremt mobbade, andra sökte ständigt bekräftelse hos det motsatta könet, andra söp, några knarkade, några umgicks i sammansvetsade gäng där ingen annan kunde få en plats. Men vi var en helt vanlig klass som hade bra sammanhållning och gick ut med väldigt bra snittbetyg som la grunden för att många av oss skulle "lyckas". Fel! Idag fick jag ett uppvaknande som heter duga. Jag fick reda på att en av tjejerna i klassen hade disco hemma varje fredag. Men jag visste inte, för jag var aldrig bjuden. Jag fick reda på att samma tjej lovat att hjälpa en annan tjej att "bli snygg" och därför hjälpt henne med håret. När fixandet var klart hade hon och hennes vänner garvat så mycket för att det de hade hjälpt den andra tjejen med var ju inte att göra henne snygg. Men de hade lyckats övertala henne att hon var hur snygg som helst. Några av killarna i klassen bor idag väldigt nära varandra. Några har eftergymnasial utbildning, några hankar sig fram på småjobb. De håller ihop och är fortfarande bästa polare. Jag fick reda på en hel massa andra saker idag, mycket skit. I respekt för dessa personer tänker jag inte berätta mer. Men anledningen till att jag inte kände till något är att jag inte har kontakt med någon, i stort sett, från grundskoleåren. Den tiden har tyvärr satt sina spår hos mig och jag valde att klippa alla band. Det är så många år sen men ändå smärtar det fortfarande ibland. Att få höra att några av tjejerna i klassen gjort som de gjort gör att jag är glad att jag tog avstånd. Allt ont för något gott med sig, men jag är så otroligt ledsen att det skulle krävas en begravning för att få denna insikt.

Ta väl hand om varandra där ute. Att vara elak mot någon annan är en svaghet. Hjälp varandra istället för att stjälpa!

110

Ansvarar för kommunikation inom två projekt på min arbetsplats. Båda två är i sin peak nu och jag kämpar för att hålla mig flytande. Min lediga dag som jag har en dag i veckan är inte att tänka på nu. Igår satt jag och jobbade till 23:45... Med andra ord. Bloggen, barnen, livet, vänner, träning och allt annat som sätter guldkant på tillvaron blir lidande nu och ett tag framöver. Efter regn kommer sol. Det positiva i denna arbetsbelastning är att jag för första gången på år kan säga att jag trivs riktigt, riktigt bra på mitt jobb. Kors i taket, eller nåt.

Hur ser ditt liv ut nu?

MUMMs

Ikväll delar vi en flaska bubbel. Mumm för att vara exakt. "Vår" champagne. Sen blir det bubbelbad. Fredagsmys på hög nivå idag. Vad gör ni?

I´m a VAGABOND woman

Köpte ett par nya skor idag. Vårskor! Det blev ett par halvkängor med snörning fram av märket Vagabond. Verkar vara det märket jag faller för nästan varje gång jag ska köpa skor. Dessutom var det det första paret jag provade. Köpte även ett par jeans idag. Också första paret jag provade. HELT otroligt! Jag som har mest köpångest i hela världen och brukar gå från affär till affär och ändå komma hem tomhänt. Känns fantastiskt. Ska nog shoppa bort min längtan efter det omöjliga. Ska även komma i form så att kroppen blir så lik min pre-mom period. Ändra fokus liksom! Heja på mig är ni snälla. Det är såååå svårt. Ska dessutom försöka lägga av med godis, men det fixar jag nog inte... Men heja på mig kan ni göra ändå! PLEASE!

Längtan har tagit fart igen

Usch. Känslan är malande igen. Vill bara få bort den omedelbart. Lägga den i en liten låda och kasta bort den för alltid. Känslan blir inte lättare av att jag vid två mediala sittningar fått reda på att vi under 2012 ska bli en medlem till i familjen. Förstår inte hur det ska gå till. Så bort med tankarna. Men så svårt det är när längtan är så stor.