Min dröm med en enkel ekvation

Ni som följer min blogg eller du som känner mig, vet att jag drömmer om en liten till. Inte nu, men sen när vi fått möjlighet att knapa in lite på sömnen. Maken vill ju inte alls, av olika anledningar. Men jag ger inte upp min dröm så lätt.

Så här är det då va (OBS, inte svart eller vitt... ta det med en nypa salt eller fler)

Jag:

• Är den som oftast vabbar
• Är den som tar nätterna, ALLA nätterna med lillebror
• Är den som ser till att barnen har rena kläder och i rätt storlek
• Är den som fixar och trixar med allt från dagis till fritidsaktiviteter

Maken min älskar sina barn över allt annat och är fantastiskt go med dem. Att se honom ligga på golvet i köket och låta barnen kräla över honom när han kommer hem från jobbet är en härlig syn. Mitt mammahjärta mår så bra då!

Min man har också en dröm. Ja, egentligen har han minst ett par till precis som mig. Jag drömmer ju inte bara om en trea... Den drömmen jag nu då tänker berätta om här, det är hans dröm om en cabbe. Och inte vilken som helst. Drömmen heter visst Porsche. Just nu pratar han ofta om sin dröm, åker bort till en bilfirma här i stan som säljer lyxåk och suktar.

Ja, då tänker jag så här. Jag tar det "tunga" lasset med barnen och ÄLSKAR det. Jag vill ha mer av det jag älskar. Min man skrev nyligen i ett par goda vänners gästbok på deras bröllop (där jag var tärna och inte sket på mig...) något i stil med "Happy wife, happy life". Och då menar jag då att ekvationen är enkel. Om jag får min dröm uppfylld så blir jag ju överlyckligaste übermamman och kan då liksom glida på det medan han glider runt i sin dröm. Win-win. Eller?! Jo, jag tycker det!

Bröllop!

Imorgon ska jag, tillsammans med fyra väninnor, vara tärnor på en annan väninnas bröllop. Och det är inte vilka tjejer som helst. Det är MINA underbara, fantastiska, snygga väninnor som jag lärde känna via Familjeliv.se när vi flyttade från Småland till Skåne. Tillsammans delar vi allt. Glädje, sorg och kärleken till våra barn och varandra. Utan dem hade mitt liv här inte alls varit så fint som det är. Och bröllopet imorgon är ännu ett steg för vår vänskap. Ska bli så härligt med bröllop och bröllopsfest! Barnfritt dessutom... Jag ska läsa en psalm i kyrkan. Känns som om jag kommer att skita på mig. Men I can do it! Heja mig! För bruden och brudgummen!

En era avslutades idag

Tårarna rinner. Jag känner mig uppgiven. Nu blir det ett väldigt utlämnande inlägg. Idag var sista gången på öppna förskolan för terminen och för alltid för min del. När höstterminen börjar så går lillebror på dagis och jag har börjat jobba igen. Det känns rent ut sagt överjävligt! Jag vill inte att det ska vara sista gången. Jag vill inte att min framtid ska vara jobb och stress. Jag vill vara med mina barn. Jag vill kunna se dem leka och utvecklas. Men nä, då är eran av barnafödande slut och möjligheten till att vara hemma och njuta med dem. Jag är ledsen, bitter och arg. Imorgon kanske jag inte är så arg men idag känns det överjävligt. Jag vill ha mer av detta livet! Jag ÄLSKAR att vara med barnen och sköta om allt med dem och ta hand om hemmet. Jag vill ha ett barn till. Men den jag delar mitt liv med har inte samma önskan. Delade meningar så det skriker om det. Därför är denna dagen extra tung och känslosam och jag gillar det inte alls! Jag måste hitta ett sätt att försonas med denna jobbiga tanke. Jag vill gå tillbaka till jobbet men ändå ha kvar det goda livet jag har nu tillsammans med mina fantastiska, underbara, vackra, begåvade och älskade barn! Bägaren har runnit över idag och det behövde den nog göra...

En liten uppdatering

Lillebrors mage har varit en stående punkt sen han föddes. Två gånger har han behandlats för Clostridium men vi tror att han fortfarande har för mycket av bakterien kvar. Proverna hos läkaren var bra så vi kan andas ut. MEN! Vi ska på återbesök om två veckor... igen. Vi ska då ta upp en del andra saker som vi tror kan påverka hans sömn. Han sover ju oftast dåligt. Det är ju ett undantag om han sover bra. Och ja, vi tror att magen hans påverkar hans sömn. Vakennätterna är alldeles för långa och för många. Men i det stora hela så är han en glad liten kille på 14 månader som tycker allt i livet är spännande!

Vem läser min blogg?

Återigen, SNÄLLA lämna en kommentar om du läser min blogg. Jag vill gärna veta vem som läser om mig och mitt liv!

Så här lämnar du en kommentar:
1. Klicka på den lilla texten X kommentarer under texten jag skrivit
2. Skriv din kommentar
3. I fältet Kommentera som väljer du "ditt" alternativ (gärna både för- och efternamn eller länk till din blogg)
4. Klicka på Skicka kommentar

Sen är det klart! Jag är nöjd och du är nöjd.

Intet nytt från läkaren

Sonens läkare har fortfarande inte hört av sig. Jag ringde igår och fick då prata med den bittraste av bittra sjuksköterskor (som jag nästan älskade den första tiden av sonens liv). Hon svarade att hon inte alls kunde veta hur det gick med provsvaren. Jag fick bita mig i tungan för att inte säga något vansinnigt dumt och bad lite fint om hon kunde ta reda på när provsvaren skulle komma då läkaren trodde att de ev skulle komma in innan helgen som varit. Pust och stön lät det. Men sen sa hon att hon inte visste men att läkaren självklart hör av sig när de kommit. Jaha fick jag ur mig. Så ni väntar vi igen och fortfarande.

Vår-depp

Känner mig hängig och otroligt trött just nu. Tiden räcker inte till till något och jag ska börja jobba om MINDRE än fyra månader. Jag vill vara med mina barn så mycket det bara går. Bara vara liksom. Men vardagen innefattar så många måsten att vi inte bara hinner vara. Men så är det ju. Men i alla fall. Känner mig nere och vill bara komma upp igen. Vill ha en överförstående man som förstår mig bara jag säger A. För så "ska" det väl vara... Haha. Men vardagen trillar på hela tiden. Skulle behöva lite rosa fluff och diamanter nu. Istället har jag en massa funderingar och trötthet istället.