Carpe fucking diem!

Jag vill sååå mycket. Det som är mest vitalt av alla viljor är att kunna jobba med det jag trivs med MEN att göra det i den staden jag bor i så att jag slipper lägga tre timmar på att pendla varje dag. Därför är tankarna på att studera igen starkare än någonsin nu när vi berikats med ännu en familjemedlem.

Men jag har ju krav på mina studier. Jag vill kunna plugga på distans så att jag kan planera in studietiden själv. Så att jag kan jobba också och slippa ta mer studielån. 

Socionom - nog den utbildning som lockar mest men finns inte på distans.

Sjuksköterska - finns på distans och öppnar upp möjligheter men jag oroar mig så mycket för hur jag ska klara en del tunga moment inom yrket.

Sjukgymnast - finns inte på distans men skulle ju vara superspännande eftersom jag då kunde jobbat med bland annat idrottsskador som ju ligger mig varmt om hjärtat. Ja, inte själva skadorna. Men idrotten.

Men jag måste snart bestämma mig. Innan barnen är tonåringar liksom. Det är ju nu under småbarnsåren som jag känner att det är så oerhört viktigt för mig att finnas nära till hands för mina barn!

Dock finns många fördelar med jobbet jag har idag: lönen, fria arbetstider (kan ta jobbet med mig hem och avsluta), kan jobba hemifrån ibland. Så de positiva egenskaperna är många men känner inte att jag kan se mig som kommunikatör om 20 år. Inte ens om tio är om jag inte hittar nya utmaningar inom yrket. Dessutom har jag alltid velat jobba med människor.

Att det ska vara så svårt att veta?!

Hilfe, bitte!

Så var de där jobbiga tankarna tillbaka!

Jag har länge funderat på en mängd jobb inom vårdområdet. Socionom, sjukgymnast ich arbetsterapeut är de jag snackat mest om. Under tiden har jag fött tre barn och insett hur mycket jag ÄLSKAR att föda! Skulle kunna föda barn varje vecka om det gick. Inte vara gravid, inte ha fler barn utan bara själva förlossningsbiten. Nu har jag ju haft tre relativt enkla förlossningar utan några vidare komplikationer. Ingen förlossning är den andra lik. fascinerande är de alla! Men det handlar nog för mig ändå om det här med att föda fram ett nytt liv, om kvinnan och hennes kropps enorma kraft, om det mirakel som skapats kommer ut ur en (vad man kan tycka) minimalt utrymme. Ja, allt det där häftiga som har med en förlossning att göra. 

Efter barn nummer tvås födelse kom tanken första gången. Maken ville ju inte ha fler barn. Jag ville. Att få föda barn igen, att få uppleva ett mirakel igen. En person till att älska ändlöst... Men så kan man ju säga och känna oavsett hur många barn man får. Då, DÅ! Jag ska bli barnmorska. Men tanken la sig. Att studera till sjuksköterska i tre år, att behöva plåstra om blodiga och hemska sår, att få se döda eller väldigt sjuka människor, att gå ner massor i lön, att leva på minimal inkomst under studieåren... Ja, ni hör själva. För många negativa tankar.

Så kom barn nummer tre till världen. Träffade två fantastiska människor i samband med förlossningen. Cecilia, som nyss var färdig barnmorska och Anna, barnmorskestudent. Vilka härliga människor! Pratade med båda helt zonica om min inställning till förlossningar och båda, oberoende av varandra sa att jag skulle passa utmärkt som barnmorska. På min efterkontroll här i veckan kom det även på tal med min barnmorska på mödravården som även hon tyckte att det var ett yrke för mig. 

Jaha. Är det kanske mitt kall?! Att få fortsätta vara med när barn föds, trots att jag själv inte ska vara gravid fler gånger. Tanken är oerhört lockande. Nu måste jag bara bestämma mig och skrida till verket. För inte kan jag väl gå och fundera resten av livet och ångra mig sen!

Ja! Nu får jag ta och bestämma mig innan jag blir en gammal tanta.